Som barn älskade jag Alice.
Inte hon som i sången bor strax bredvid, utan hon som föll i sagan. Jag drömde om henne på nätterna. Jag vaknade lycklig, såg gryningen skjuta natten åt sidan med ljusa händer bakom rullgardinen.
Nu faller jag som Alice och jag var inte beredd på det. Det är hemskt. Det är sönderfall och mardrömmar. Jag får en längtan att dricka igen. Jag låter mörkret hinna in i mig. Jag är mycket rädd. Jag åldras snabbt.
Man känner fysiskt hur man faller. Man blir lite yr, arg, ledsen utan anledning, förvirrad. Jag travar runt bland leksaker, lekmattor, nallar och uppslagna pekböcker och jag söker efter ett ställe att klamra mig fast medan underjorden välkomnar mig med sin iskalla famn.
Det känns skönt att falla också. Det känns bra att hata hela världen. Jag går hem själv efter ett uppslitande gräl och slår sönder saker. Jag andas tungt. Det är som ett rus, eller som sex, jag känner hur dörren skjuts undan för den hatiske lille mördaren som jag alltid delat mitt liv med. Jag misslyckas med allting. Rustningen går sönder. Jag går sönder. Jag förblöder ur sår jag inte ser.
Närmare en halv miljon människor i Sverige lider av depression. Det finns säkert massor av kärnfriska, lyckliga och balanserade människor som tycker det är dags för alla oss slashasar att bli ryckta i nackskinnet. Jag tänker tvärtom. Det är dags för svårmodets barmhärtiga revolt.
För oss förtappade själar är det tid att vägra skämmas för vår sorg. Sorgen är ett kvitto på att vi levt. Vi självstympar oss utan att ens vara medvetna om det. Varje vardaglig syssla blir en mardröm. Människor suger all kraft ur oss. Det finns ingenting som lockar dig mer. Bara en hög med varma kuddar att sjunka ner i.
En blomma av mörker slår ut långsamt under en eftermiddag som aldrig vill ta slut. Regnet är hårt, kallt och småstadstrist utanför fönstret.
Mitt liv har blivit en såpa. Människor vet allt om mitt liv. Jag har snart ingen enda plats där jag kan gömma mig för mig själv. Jag har lagt stora delar av mitt människovärde i mina läsares godtyckliga händer.
Jag blir smekt och får stryk. Det är som det är. Sådana ser mina villkor ut. Jag skulle byggt min mur mycket högre. Jag skulle skaffat mig en bättre rustning. Jag skulle lärt mig hantera mina vapen. Min godtyckliga naivitet biter mig i hjärtat varje gång jag blir sviken.
Som Alice tar jag mark till sist och där står jag på botten med händerna rakt ut, uppåt, och jag är inte ensam, för du är med, och din gråt är min gråt, och din mascara rinner, och när vi trevar efter varandras händer, varsamt, hjälplöst, yrvaket, är vi små barn bara, stordrömmande, ledsna, förvirrade, tafatta barn, och när vi till sist håller om varandra och gräver med tårna i det stampade jordgolvet och vrider våra ansikten uppåt, mot ljuset, Gud och våra medmänniskor, när vi hör deras skrammel i lägenheten intill, när vi hör deras skratt i trapphuset, är det som om någon vrider om en varm kniv i våra hjärtan och jag hoppas inte det hinner bli försent innan vi upptäcker att vi har samma hjärta, att vi är varandras sår, att vi är i den här natten tillsammans, och att vi därför kan hjälpa varandra upp och ut... Jag känner dig inte, men jag älskar dig ändå...
