Förra veckan reste jag längre inåt landet, som Lundell döpte en av sina dubbelskivor till för rätt länge sedan.

Sverige är vackert som en dröm, sent på natten, efter vargtimmen, innan gryningen, precis innan gryningen...

Skogarna, sjöarna, de små husen som trillar nerför sluttningarna. De långa avstånden. De gamlas rynkiga händer runt kaffekoppen i fönstren på alla de där husen som dyker upp och försvinner utanför tågfönstret.

Här är landet, här ligger det. Tusen mil från makten, från politikerna, från pengarna, från bankerna, från de skrupelfria hedningarna i sina palats av sand...

Jönköping ser ut som en italiensk semesterort när man kommer uppifrån, ljusen i mörkret som klär sluttningarna ner mot vattnet. Det är vackert. Vi tar in på hotellet vid torget som hade en bar i sin mage en gång för länge sedan när jag satt fast på barer runtom. Tequila och andnöd som enda vänner.

Nu bor jag bra, med badkar och mjuk säng. Jag talar i Pingstkyrkan och det är sakralt och värdigt. På kvällen tar jag en promenad nere vid Vättern, längs stranden där, och då slår det mig att den där resan jag trodde jag kommit fram till slutet på, den har inte ens börjat. Boken jag skrev och gav ut i höstas om att vända en katastrof till framgång var bara en besvärjelse.

Jag är inte klar med någonting. Det har precis börjat. Jag är fyrtio och en man som är fyrtio kan välja att leva eller dö. Jag vill inte dö. Jag har just börjat. Jag vill leva. Jag måste leva och det är samma sak.

Man får sådana där kluriga infall under nattliga promenader i Jönköping.

Dagen efter rullar bilen genom flera snöoväder. Vi ser bilar som vält, sirener som blandar sitt blå ljus när de kör förbi oss. Snön som ett vitt slagregn. Plötsligt slirar bilen upp i en lerig pöl intill en lada utanför Markaryd och ovanför dörren hänger ett kors och det är kyrkan och den är full av människor.

Här i bygden röstar 45 procent på Kristdemokraterna. Jag frågar om Göran Hägglund har hört av sig. Det har han inte. Han har väl annat att göra. Som att förlora varenda väljare han någonsin haft i sin iver att få vara med och röra i maktens grytor med de andra.

Bengt Germundsson heter kristdemokraten som lockar nästan 50 procent. På sitt pluskonto har han bland annat en ständigt påslagen telefon. Dygnet runt kan medborgarna nå honom. Det är demokrati i sin yttersta form. Inte många i Markaryd verkar rösta på KD på riksplanet.

Svenska småstäder är gråtfärdiga väntsalar utan hopp.

Allt tycks handla om nästa varsel, nästa kris, nästa katastrof. Nedlagda gatukök, sönderkarvade bänkar, tröstlösa gamla affischer på redan bortglömda idolvinnare fladdrar i vinden.

Trelleborg utgör inget undantag. På kommunhuset vajar den skånska flaggan, inte den svenska. Jag frågar de som kommit till kyrkan om de ser sig som svenskar eller skåningar och de allra flesta ser sig som skåningar.

När jag i söndags, tidigt, lämnar det fina hotellet i Malmö City känner jag mig väldigt liten, väldigt gammal och väldigt rädd. Jag vet inte varför. Det är en fin dag. Solen skiner från en klarblå himmel och det är flera plusgrader.

En sopbil skördar muggar, krossade flaskor, papper och spyor på Lilla Torg, alldeles intill. Jag är ett nyktert fyllo, jag hittar tågstationer med förbundna ögon. Ännu ett tåg, ännu en resa, rullar mig genom längtan, ålder och drömmar.

Det är vad Sverige är, innerst inne.