Alla av värde är i Almedalen. På tv kryllar det av viktiga människor med stora ackrediteringsbrickor på magen. Varje bildruta är fullsmockad med folk. Janne Josefsson är där, liksom Bengt Magnusson. Politiska kommentatorer får äntligen leka rockstjärnor.

Jag är inte där. Jag är inte så viktig. Jag ägnar mig i stället åt min nya drog - långa cykelturer till perfekt avskärmade sjöar. Där sitter jag på en sten i en skog och hör vinden treva över skummande lövverk. Fast för det mesta badar jag, simmar neråt mot de iskalla strömmarna nära botten.
Från Gotland trummar alla in det viktiga med att arbeta. Eller "jobba" som Socialdemokraterna kallar det. Det är uppenbart så att ett människovärde sitter i att ha ett jobb. Vad är en människa annars? Jag har aldrig köpt den där bluffen. Jag hatar att jobba. Men jag älskar att arbeta.
När jag var ung och satt framför myndighetspersoner i för trånga koftor och kaffefläckiga, gulnande nikotintänder, fick jag alltid ett hånflin tillbaka när jag berättade vad jag ville arbeta med.
"Jag vill bli författare", sade jag.
"Då är mötet slut", sade min handläggare.

Jag fick gå hem och fylla i en lista. Varje dag skulle jag söka minst trettio jobb. Jag var dessutom tvungen att söka varje jobb minst tre gånger. Jag ville inte jobba. Jag ville verkligen arbeta, jag ville göra allt jag kunde för att nå mina drömmar om att få ge ut en bok, men jag hatade att de där förbannade människorna på socialkontoret på sin höjd gäspade sig igenom våra möten. De trodde inte på mina drömmar. De ville ha mig sysselsatt. En av dem sade det rakt ut, henne högaktade jag för hon var i alla fall en respekterad fiende. Hon sade:

"Slå de där konstnärsdrömmarna ur skallen. Du kommer aldrig bli författare. Du är alldeles för burdus. Det är bättre du hittar ett vanligt jobb, en grop att gräva och fylla igen, allt är bättre än de där drömmarna du drömmer".
Jag förklarade aldrig för henne att de där drömmarna inte hade något alternativ. Vad jag däremot gjorde då, den där sommardagen 1992, var att gå raka vägen hem och anteckna vad hon sagt, skriva upp hennes namn, och beskriva hennes utseende. Som ett okaklat badrum var hennes ansikte.

Jag avskydde att det jag drömde om bara var en fimp i en pissränna i den rådande omgivningens ögon. Mitt liv var inte någonting värt. Jag bestämde mig för att deras värld inte var min värld. Arbete gör människan till en fähund. Jag vet ingenting som kan knäcka en ung människa så mycket som ett motbjudande och förbannat löneslaveri. Under tiden skingras drömmarna. Under tiden fogades långsamt upproret, mojnar vinden, brinner elden ut. Jag slogs med näbbar och klor för min rätt att drömma. Jag slogs med allt jag hade för att inte hamna i ett nedbrytande dränggöra. Jag ville följa mina drömmar, rusa i kapp dem, utmana dem. För de där drömmarna är mitt liv.
Jag glömmer aldrig förnedringen att aldrig bli lyssnad på. Jag glömmer inte alla strider jag tog för att försöka förverkliga min dröm. Jag levde på socialbidrag utan ett enda korn av dåligt samvete.
Alla frustande frihetsivrare och liberaler kan dessutom andas ut. Jag har de senaste fem åren med ränta betalat tillbaka varenda spänn i skatter. Jag gör det gärna. Så morgondagens författare och konstnärer vågar utmana systemet, gå sina egna vägar och förverkliga sina drömmar.