Det är alltid spännande att iaktta människor. Delvis är det mitt yrke. Jag är i den förnämliga positionen att jag samlar på människor, deras historier, deras röster, deras sätt att vara. Ni gör jobbet enkelt för mig eftersom de flesta av er av någon anledning inte själva skriver ner era historier, era liv, era sagor. Så jag snor dem av er och skriver dem i stället. Utan att jag frågar eller ber om lov så skapar jag en romankaraktär av fyra, fem stycken som jag ser på bussen över Västerbron.
En har ett sätt att prata som passar perfekt, en annan berättar för sin vän i telefonen om ett ragg som inte levde upp till förväntningarna och en tredje drömmer med blicken genom fönstret på ett sätt som passar in perfekt på en av dem jag skriver en roman om just nu.
På sista tiden har jag särskilt lyssnat in mig på föräldrars sätt att prata med sina barn. Det är fascinerande lyssning. Många föräldrar talar till sina två-, och treåringar som om de är jämngamla vänner. Jag är oerhört fascinerad av detta. Härom dagen hörde jag en pappa samtala med sin treårige son om aktier, fonder och möjligheter till ekonomisk avkastning på bostäder. Han lade sig inte till med någon röst alls, han pratade som en vuxen till en annan vuxen. Jag vet ju innerst inne att det är så man ska göra. Det är visst en fråga om respekt för barnet att inte göra rumänsk dockteater av det dagliga umgänget med dem, att lägga huvudet på sned och klappa sig på knäna och prata med pipig nasal röst.
Men på något sätt kändes det förbannat ansträngt. En sorts talets klassmarkör. Det kändes som dålig teater, och det finns inte så mycket sämre än dålig teater.
Det är, säger mina fördomar, föräldrar i övre medelklass som omvandlar sina små barn till polare. Ibland får jag en känsla av att dessa föräldrar egentligen talar till mig och andra vuxna, att de vill berätta för alla som hör att de är moderna, upplysta föräldrar som hellre läser Dagens Industri än Alfons Åberg som godnattsagor och att de markerar mot omvärlden att de kanske till och med kan vara de bästa föräldrarna som någonsin funnits.
Det är något som skaver i mig. Jag tror inte man visar sina barn respekt bara för att man talar till dem som om de vore vuxna.
Jag vill inte att mina barn ska vara vuxna. Jag vill att mina barn ska prata bebisspråk ett tag till och jag VILL lägga huvudet på sned och tala i falsett. Jag vill inte tynga mina barn med rapporter från mina bankkonton. Jag vill inte förklara hur världen hänger ihop med hjälp av matematiska formler. Jag vill inte ha Milo ett dugg äldre än de dryga tre år han är.
Överhuvudtaget är det skamligt hur vuxenvärlden lider en sådan brist på fantasi att vi vill att våra barn ska vara som vi, i stället för tvärtom.
Jag är kanske hopplöst omodern men jag pratar hellre bajs på bebisspråk än jag talar stramt och vuxet till Milo om hur värdet på vår lägenhet har stigit under de månader vi bott där. Det finns något skitnödigt och brådmoget i att höra fyraåringar tala som vuxna människor.
De kommer tvingas vara vuxna så förtvivlat länge (om allt går väl) under resten av sina liv att jag med näbbar och klor för alltid kommer kämpa för deras rättighet att vara barn så länge det bara går.
