Jag är i Florens. Jag har en balkong som stupar rakt ner mot staden. Hotellet är enkelt men av någon anledning har de lagt allt krut på obegripligt stora uteplatser till alla rum. Det är sommar här. Det är trångt, sotigt, kaos och alldeles, alldeles underbart.
I går var vi i Rom. Jag glömde kvar min nya, fina, stilrena, kolsvarta kostym på hotellet. Jag ringer dit och en sedvanlig italiensk cirkus med detaljerat kaos, besvärliga rutiner, utsökt förvirring och medveten sörja tar sin sagolika början. Vardagen är ett blåmärke här nere. Allting gör ont, tar tid, blir svårt, är krångligt.
I Florens är det så mycket folk att ingen ser ut att röra sig. Det är ändå så vackert här. Det är som om en skärva av nattens drömmar blivit verklig och ligger glittrande nedanför den här balkongen jag sitter och skriver det här på. Italien är världens vackraste land. Det är på sina håll rätt ruttet bakom allt det sköna. Men, och det blir allt tydligare, Italien håller på att strama upp sig i samma takt som Sverige håller på att deka ner sig. Vi kommer mötas på halva vägen, som två plankor på ett bygge, en är på väg upp och en är på väg ner.
Jag är här för att arbeta. Vi spelar in små reportage om italiensk fotboll. Det är tjugo inslag på fem dagar. Det finns inte mycket tid till det glassiga livet.
Men något har hänt. Jag läser Ebba von Sydow och blir inte arg längre. Jag snackar om vikten att knyta en slips med främmande människor på krogen när jag är ute och äter. Jag talar om kostymer och storlekar. Jag skickar till och med bilder till Kalmars lagkapten Henrik Rydström för att få hans omdöme om vilken storlek jag ska välja på kostymen. Jag har fått en rätt pervers böjelse för stärkta (och vita) skjortkragar. Jag älskar ljudet av en kostym som knäpps, av fint tyg mot huden. Jag vill ha mina svarta koftor i fin kvalitet och skjortorna ska vara stärkta, vita, välpaketerade. Vad är det som händer med mig? Jag blir lugn och tillfredsställd av doften av nyköpta kläder.
I dag börjar modeveckan i den enda modestaden som är värd sitt namn; Milano. Det kan vara en händelse eller en medveten tanke, men på torsdags morgon rullar vår bil mot... Milano.
Tidigare har jag gått klädd i sönder-
trasade jeans med lila skinnväst, pannband och knähöga Dr Martens. Jag har varvat apdyra italienska fotbollströjor med svarta munkjackor från Myrorna.
Nu har det fötts en läskig liten larv och krupit in i min skalle. Jag ska försöka ta mig till den där modeveckan på något sätt. Jag vill ha en specialsydd svart kostym med tillhörande strumpor, skor och slips. Jag vill ha en stor, dyr klocka. Jag vill ha tillbaka min fina kostym från Rom eftersom jag vill ha fler att välja på.
Jag vill ha en garderob man kan gå in i, tända en liten lampa i ett snöre, och sedan känna med handen mot tyget, sensuellt, varsamt, värdigt och viktigt. Jag vill att Ebba, Kling och gänget ringer mig och frågar "hur det var i Milano dårå..." och att Expressen skickar sin bästa modefotograf på första bästa flyg till Milano så han eller hon kan föreviga ögonblicket när poeten fullständigt tappar alla grepp och blir en löjlig liten modefjant med viktig min. Som om kläder faktiskt BETYDER något. Det gör det ju. Jag sörjer och saknar min kostym. Jag tyckte om den. Den var snäll mot mig.
Herregud, vad är det som har hänt med mig?
