Marcus Birro

Jag tycker massmördaren förtjänar att dö

Publicerad
Uppdaterad
När jag ligger nära Milo , så nära att jag kan andas hans andetag, och stryker med handen över hans älskade lilla huvud, kommer tårarna efter allt som hänt i Norge.
Älskade son. Älskade barn. Hur ska jag lyckas skydda dig mot ondskan i den här världen?
Svaret finns i de där tårarna.
Kärlek, Milo, i all oändlighet.
Men finns det rum dit kärleken inte når?
Som troende är jag förfärad och förvånad över oviljan att sätta det som hänt i ett större religiöst perspektiv. Hade massmördaren varit från mellanöstern och fundamental muslim hade det inte dröjt många minuter innan det mönstret ritats upp överallt. Men nu är hans kontext en sorts förvrängd riddarromantik med kristna förtecken. Då avfärdas han som en friköpt galning, en ensamvarg med egen, fruktansvärd logik.
Han har delvis gjort detta i Guds namn. Vi kommer inte undan det.
Vi måste spotta ut det blodiga gruset som denna sadistiska mördare sparkat in i våra munnar.
Massmördarens metodiska och utstuderade grymhet löper tillbaka till samma mörka hjärta som de som gått före honom, i en annan Guds namn. Hatet hämtas från samma skuggland.
Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster. Han bryr sig bara om avrättade kroppar i vattenbrynet. Han bryr sig om polisbåtar med motorstopp.
Han erbjuder en övergiven ö och över femhundra oskyldiga ungdomar. Man måste ha fantasi för att begripa med vilken iver och perverterad lust som Djävulen arbetar.
Människor som stått startklara inför livet. Människor med drömmar och förhoppningar om en bättre värld. Barn! Herregud, de var ju barn!
Åt vilket håll hade Gud sin blick?

Min egen Gud skyler ansiktet när jag låter hjärtat löpa fritt, när jag önskar att den där mannen i sin förbannade Lacoste-tröja faktiskt förbrukat sin rätt att leva.
Jag vill se honom dö. Under några sekunder i helgen som gick lyckades jag sätta mig in i de anhörigas panik. Jag lyckas ana vilken skräck hundratals anhöriga måste ha känt när de började förstå vidden av det oerhörda. När de skrapade med naglarna mot en mur av sorg som nu aldrig kommer falla. En mur av sorg som nu utgör deras liv.
Kistor, blommor, gravar, årtal som sträcker sig i bara fjorton, femton eller tjugo år på de där stenarna. Regniga minnesstunder. Guds tystnad som ett hån. Rättvisan som en allt för beskedlig och värdelös instans i en värld man inte har tillgång till längre.

Jag nämner inte massmördaren vid namn. Den tjänsten gör jag honom inte. Frågan är vilka svar min Gud kommer ge mig när jag serverar honom detta ynkliga hat i mina böner.
Norges kronprins får representera stolt­heten och värdigheten hos ett fantastiskt folk och land när han säger om Norge:
- Vi har valt att bemöta grymhet med närhet.
Jag ska vara ärlig. Jag tycker massmördaren förtjänar att dö. Det finns omständigheter när en människa, både innan och efter sin gärning, förverkat sin rätt att leva. Det här är en sådan omständighet.
Men hur förklarar jag det för Milo när jag stryker honom med handen över håret om kvällarna?

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag