När jag ligger nära Milo , så nära att jag kan andas hans andetag, och stryker med handen över hans älskade lilla huvud, kommer tårarna efter allt som hänt i Norge.
Älskade son. Älskade barn. Hur ska jag lyckas skydda dig mot ondskan i den här världen?
Svaret finns i de där tårarna.
Kärlek, Milo, i all oändlighet.
Men finns det rum dit kärleken inte når?
Som troende är jag förfärad och förvånad över oviljan att sätta det som hänt i ett större religiöst perspektiv. Hade massmördaren varit från mellanöstern och fundamental muslim hade det inte dröjt många minuter innan det mönstret ritats upp överallt. Men nu är hans kontext en sorts förvrängd riddarromantik med kristna förtecken. Då avfärdas han som en friköpt galning, en ensamvarg med egen, fruktansvärd logik.
Han har delvis gjort detta i Guds namn. Vi kommer inte undan det.
Vi måste spotta ut det blodiga gruset som denna sadistiska mördare sparkat in i våra munnar.
Massmördarens metodiska och utstuderade grymhet löper tillbaka till samma mörka hjärta som de som gått före honom, i en annan Guds namn. Hatet hämtas från samma skuggland.
Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster. Han bryr sig bara om avrättade kroppar i vattenbrynet. Han bryr sig om polisbåtar med motorstopp.
Han erbjuder en övergiven ö och över femhundra oskyldiga ungdomar. Man måste ha fantasi för att begripa med vilken iver och perverterad lust som Djävulen arbetar.
Människor som stått startklara inför livet. Människor med drömmar och förhoppningar om en bättre värld. Barn! Herregud, de var ju barn!
Åt vilket håll hade Gud sin blick?
Min egen Gud skyler ansiktet när jag låter hjärtat löpa fritt, när jag önskar att den där mannen i sin förbannade Lacoste-tröja faktiskt förbrukat sin rätt att leva.
Jag vill se honom dö. Under några sekunder i helgen som gick lyckades jag sätta mig in i de anhörigas panik. Jag lyckas ana vilken skräck hundratals anhöriga måste ha känt när de började förstå vidden av det oerhörda. När de skrapade med naglarna mot en mur av sorg som nu aldrig kommer falla. En mur av sorg som nu utgör deras liv.
Kistor, blommor, gravar, årtal som sträcker sig i bara fjorton, femton eller tjugo år på de där stenarna. Regniga minnesstunder. Guds tystnad som ett hån. Rättvisan som en allt för beskedlig och värdelös instans i en värld man inte har tillgång till längre.
Jag nämner inte massmördaren vid namn. Den tjänsten gör jag honom inte. Frågan är vilka svar min Gud kommer ge mig när jag serverar honom detta ynkliga hat i mina böner.
Norges kronprins får representera stoltheten och värdigheten hos ett fantastiskt folk och land när han säger om Norge:
- Vi har valt att bemöta grymhet med närhet.
Jag ska vara ärlig. Jag tycker massmördaren förtjänar att dö. Det finns omständigheter när en människa, både innan och efter sin gärning, förverkat sin rätt att leva. Det här är en sådan omständighet.
Men hur förklarar jag det för Milo när jag stryker honom med handen över håret om kvällarna?
