Barnvagnen ser ut som om den varit i ett vinterkrig. Vilket den har också. Den är skev, salt, grusig, smutsig, blek och trött. Den ser ut som en stridsvagn efter fältslag.
Jag rullar Milo genom ett vårfagert Norrköping och det känns verkligen som tusen år sedan man såg solen sist. Jag har mina för stora solglasögon, sådana som Wayne Hussey i The Mission alltid hade på sig.
Det är snart påsk. Jag plockade ut en del av lidandet i förväg. Däckad av diskbråck och reumatiskt skov satt jag för en månad sedan i en rullstol på ett apotek vid sjukhuset med en kölapp i handen och under några plågsamma, svettiga och hemska minuter fick jag en föreställning om hur snabbt man glömmer sin hälsa när man blir sjuk. Jag kunde inte snirkla mig in med rullstollen till kassa 2. Jag fick be om hjälp. En kvinna hjälpte mig att styra in mot båset så jag kunde få min medicin.
Jag kände mig besegrad och oändligt hjälplös. Jag var ju ung nyss. Jag är för fan född 1972. Nu satt jag där som ett paket kött och kunde inte ens hämta ut min medicin själv. Det var det ultimata nederlaget. Jag tog taxi hem och försvann under lakan och täcken under några dygn.
Sedan väntade en månad med värk och mediciner. Jag samlade det jag behövde vid min säng. Min son, flickvän, min dator, fjärrkontrollen till sovrumsteven, mina böcker, tidningen, telefonen. Jag levde mitt liv som en invalid. Första dygnen kunde jag inte ens gå på toaletten utan att falla ihop i en meningslös, smärtsam hög. Jag bad. Jag grät en del. Jag försökte hålla god min framför Milo. Man blir folkskygg av värk. Man blir också väldigt sorgsen. Det är ett sorts djävulskt kvitto från framtiden redan nu. Det är enormt påfrestande att ha ont. Också för min familj.
Jonna är gravid. Om Gud är god, blir jag pappa igen i augusti. Vi har en liten som sparkar där i magen och på kvällarna lägger Milo sina små händer, som blomblad, på Jonnas mage och skrattar när hans syskon sparkar honom en hälsning från sitt universum där inne.
Egentligen borde Jonna ligga ner och ta det lugnt. Hon har ett cerklage, ett slags band, runt livmodern och bör skonas från all onödig påfrestning, så vi har haltat, krupit, stånkat, suckat och hjälpt varandra mitt i den här hemskt ödelagda planeten som smärtan är. Man är deporterad. Man är fridlyst. Man är outsägligt ensam.
I dag vaknade jag med bara en lätt molande värk i benet. Den dammades undan med några enkla värktabletter och jag knöt min slips (eller Jonna knöt den, rätt ska vara rätt) och sedan gick jag ut i den här solen som rullar över påskhimlen och jag tänkte på hur vansinnigt vackert livet är när smärtan till sist ger vika, när den långsamt släpper sitt grepp. Senast jag var ute låg snön som tunga skyddsvalar runt husen. Nu är den borta. Nu gurglar stuprören av vårvatten och fåglarna skrikar sig hesa i träden.
Jag tänkte på hur fantastiskt det är ändå att jag ska få bli pappa igen, på att kärleken alltid är starkare än döden och på att jag ger ut en roman i höst, och jag ska minsann turnera med Wayne Hussey i höst och tänk om någon hade sagt det till mig för tio år sedan. Tänk om någon hade visat mig allt det jag fått, allt det jag blivit given, och allt det jag arbetat ihop och gjort mig förtjänt av.
Jag sitter länge på en bänk och gungar barnvagnen med ansiktet vänt mot solen. När jag ska resa mig för att gå stramar det i kroppen, men avlägset, mest bara som ett diskret svart sorl i den varma solen.
