Den här texten kommer jag garanterat ångra. Men jag måste skriva den. Kanske just för att den är synnerligen obekväm, på gränsen till idiotisk.
Lundell sjunger om mannen som blir skjuten av sig själv. Snart har han flyttat in och har handen upp under sin frus kjol. Det är en av de bästa låtarna jag någonsin hört. De här ständiga förvandlingarna är skrämmande på flera sätt. Vi byts ut vart fjärde år ungefär. Alla cell­er byts ut. Jag är helt och hållet en annan människa än 2007. Men cellerna gör ett fint jobb, de byter ut sig själva varsamt. Jag ser ungefär likadan ut, något gråare skägg möjligen, fler rynkor.
Mycket av det jag varit med om de senaste fem åren har radikalt förändrat min syn på saker och ting. Min tro är en del av den förvandlingen. Mina värderingar har fortfarande sina rötter i en sorts humanistisk och solidarisk individualism. Jag tror på henne som inte hundlikt löper efter alla andras vittring. När teoretiska ställningstaganden kolliderar med faktisk och upplevd verklighet har man två val. Antingen kan man hålla käften om sina nya insikter, i rädsla för att göra sig ovän med folk, eller för att vara obekväm. Eller så kan man vara trogen sina nya övertygelser och stålsättas sig mot vreden och avskyn detta alltid leder till.
Jag blev inte skriftställare för att bli älskad av alla. I kölvattnet av debatten rörande att flera sjukhus rapporterat om hur aborterade fått ligga och självdö i slasken, har det också debatterats om man bör visa aborterade foster på bild, så som ibland sker vid demonstrationer för de oföddas rätt.
Jag minns mycket väl hur illa berörd jag blev av de där bilderna. Jag förskräcktes av två anledningar. För det första var jag övertygad om att de där bilderna var en lögn. Jag trodde helt enkelt inte på mänskliggörandet av fostren. I min värld var foster en oformlig cellklump. Bilderna visade händer, armar, näsa, ben och små fötter. Det kunde omöjligen vara sant.
För det andra ansåg jag att bilderna endast ytterligare skuldbelade kvinnorna som genomgick aborter.
Nu har jag ändrat uppfattning, motvilligt och under vånda, på båda dessa punkter.
Jag har själv hållit foster som dött i vecka 24 och i vecka 17 i mina händer. De var inga cellklumpar. De var mina barn. De hade kroppar och organ, ansikten, anletsdrag och skrynkliga fötter.
Jag var inte beredd på kraften i faderskapet. Att kärleken fanns från början, tidigt. Jag trodde inte en människa formades så tidigt. Jag var helt och hållet överrumplad av kraften i kärleken. Därför har jag svårt att se det upprörande i de där bilderna. De berättar en synnerligen otäck sanning och det är begripligt att bli upprörd. Men vad blir man upprörd över? Att bild­erna visar något vi inte vågar diskutera, eller att de ljuger? Och om de inte ljuger, vågar vi diskutera dem då?
Debatten om detta i Sverige har länge kännetecknats av nedtystande av obekväma sanningar.
I alla andra sammanhang när det gäller barn och föräldraskap är pappan viktig. Att ta ansvar är manligt. Att ta ansvar är en självklarhet för alla upplysta och jämställda män. Men i abortfrågan är plötsligt mannen totalt utraderad. Ingenstans talas det om att också mannen är med om en abort. Allting handlar om kvinnan. Allting handlar om hennes rätt. Väldigt få tar det ofödda barnets rätt i anspråk. Ingen tar mannens. Inte ens mannen själv. Jag ångrar nog inte den här texten trots allt, trots att den var en plåga att skriva. Förhoppningen om att lyfta den här diskussionen och våga sänka tonen i allt som rör livets skeden och etik är fortfarande stark.