Barn är en välsignelse på tusen sätt. Man får läsa sagor igen. Man blir guidad in i en ny värld som egentligen inte är ny, bara glömd. Man har stigarna övertäckta inom sig. Nu kommer det en liten Milo Santino Totti och tar min hand och leder mig rakt in bland snåren, in under de magiska träden. Han är sitt eget ljus. Stränderna glittrar av guld. Vardagen är en besvärjelse och ett löfte. Varje dag är en triumf över döden. Allting lever.
Hela världen är som en roman av J.R.R Tolkien.
Allting som är första gången för honom blir första gången för hans pappa. Jag ställer mig bredvid med samma förundran inför livet, för livets små sammanhållande silvertrådar. Världen blir till på nytt varje dag. Livet är ett mysterium och enda biljetten man behöver är den där nyfikenheten, den där blicken.
Jag har knäckt koden. Jag har sett rakt igenom hemligheten. Det förflutna, hela ditt liv, är bara en annan sorts närvaro. Barnen är vår guide dit.
Julen skjuter in sin tomtesäck i dörrspringan. Tidigare år har det mest betytt mer folk i galleriorna, ständigt uppskjutna paketinköp, klibbig glögg, slask och ösregn innanför stövlarna och rocken. Förr var julen en grimas.
Nu? Allting annat än en grimas. Nu strosar vi runt i ett Norrköping som är känt för sina ljusarrangemang om vintrarna. När Milo fångar ljuset från de små stjärnformade lamporna som hänger i träden i sina ögon försvinner stressen och paniken.
Den askgrå himlen öppnar sitt lock. Det är som att höra julsångerna för första gången. Det är som att se tomten för första gången. Jag slår av på takten, pekar och visar och stjärnorna, de riktiga och de av papp, lyser för Milo och bara för honom.
Att ha barn är att bli barn. Och just därför att bli vuxen till sist. Det är fantastiskt att få känna ansvar. Hur kan någon enda människa på jorden vilja fly detta ansvar? Det är en gåta för mig. I den här papparollen bor min manlighet. Jag kan till och med bära en Dressmanskjorta med värdighet. Jag är en ansvarstagande pappa. Kan det bli coolare?
Nu längtar jag efter snön, efter kylan, efter knarret från skorna. Jag längtar efter barrande granar, kulörta lyktor, små glasänglar som blåser i sina horn. Jag drömmer om lingonris om nätterna. Jag hör bjällerklang vart jag går. Jag är lycklig. Jag ser lycklig ut i de nyputsade skyltfönstren. Det är en rätt märklig syn.
Det blir Milos första jul. Jag ska berätta för honom om kraften i kyrkorna så här års. Jag ska berätta (mest för att påminna mig själv, för honom är det bara ännu en saga) om Jesus, Josef och Maria. Jag ska berätta för honom om tomtar och änglar och Karl-Bertil Jonsson och Kalle Anka. Jag ska knäcka lite nötter och balansera honom på knäet. Jag ska leka med honom i högarna av presentpapper och jag ska sitta uppe med honom när Rom håller midnattsmässa i min tv.
Han kommer garanterat att somna och då ska jag ömt och försiktigt lägga honom i hans lilla säng hos mormor i Gävle och sedan ska jag sitta vid hans sida när änglarna landar, tidigt i gryningen mot annandag jul, och vi ska basta sedan och äta gröt med socker och kanel och det blir min 37:e jul i ordningen men ändå är det min första eftersom jag kommer se på allt genom Milos ögon. Älskade barn, vad du har lärt din pappa allaredan!
