Joakim Thåström var vid ett tillfälle förbryllad över de fem tusen kronor som staden Stockholm velat skänka honom för att han gått sin egen väg, och då alltid använt staden Stockholm som en blixtrande, förgänglig mur, en grund och som ett landskap runt sina låtar.
Strax visade det sig att prissumman inte var 5 000 kronor (vilket han möjligen kunde ha accepterat) utan summan var hela 75 000, vilket givetvis komplicerade situationen. Hur skulle det se ut om en av landets argaste rockmusiker, som dessutom genom alla år satt en ära i att beskriva en segregerad bostadsmarknad i ett knippe sånger. Skulle HAN vackla upp till politikerna och böja och bocka?
Han kom aldrig. Han sade nej. Jag hedrar honom för det än i dag. Jag önskar jag ägde ett uns av hans fullständiga kompromisslöshet när det gäller att stå fri i avsikt att få skriva precis om vad man vill.
Det vore att krypa för kapitalet. Det vore att en gång för alla verkligen avstå och överge sina ideal. Det sved säkert, men den frihet Thåström har nu i svenskt musik och kulturliv är enastående. Ingen kommer åt honom. Han är inte såld till någon. Han har skapat sitt eget universum, sin genre och sin värld och ibland får vi kika in och lyssna, ta del av hans värld. Jag älskar det varje gång. Nu är han aktuell med en ny box med bland annat flera liveinspelningar från den just avslutade turnén.
I Sverige rasar debatten ibland huruvida en del politiker ska gå på diverse middagar och där skaka skrynkliga, konungshänder. Inbjudan har gått ut och den gör ingen urskillning om jag fattat rätt. Vänsterns Sjöstedt får en inbjudan, precis som statsminister Reinfeldt, och redan där borde man ha insett att det kan bli fel om man blivit inbjuden, särskilt i frack, och plötsligt drabbas av röda Marxvindar från Göteborg som ger dig kallsvettningar längst ryggraden. Alla folkvalda har, eller borde i alla fall ha, en sorts inre röst som meddelar dem om de är på väg långt bort från den strand de en gång satt på. Jag tror att de flesta politiker kommer för långt ifrån det de var satta att göra, det är min erfarenhet att makt korrumperar såväl i det lilla som i det stora.
Kungahuset är som en saga för de flesta av oss. Men det finns politiker och partier som rätt hårt tar striden om att Sverige ska vara ett land utan kungahus. Att högsta ledaren för ett sådant parti då väljer att gå på en sådan inbjudning orsakar säkerligen rätt trött och fundersamt mummel från de i partiet som fortfarande tycker det är lite bekymmersamt.
Någon vecka sedan kallade Lars Ohly mig för en fruktansvärd människa (och värre) så mitt tålamod med falska profeter, är tämligen begränsat. Vänstermänniskor är världsmästare på att slå sig fram som fördomsfria rättänkare men deras tomma rustning skramlar av fördomar och ilskna utfall mot alla former av meningsmotståndare.
Hade jag varit kungen, vilket jag tack gode Gud inte är, hade jag aldrig bjudit Vänster på mitt kalas. Det är trots allt mitt kalas.
Om någon undrar. Nej, jag ska inte gå och träffa kungafamiljen vid något tillfälle i år. Det hela hade slutat olyckligt. Jag hade bara på håll stått och beundrat prins Daniel och funderat på om jag skulle våga gå fram och snacka Thåström med honom. På det sättet hade vi så klart kunna knyta kungabandet. Han gillar ju Thåström, den gode Daniel. Klok man med andra ord.
