Efter att jag varit nykter några månader sommaren 2005 satt jag med en vän i solen på ett fik i Norrköping.
"Tänk vad folk har ändrats", sade jag.
"Hur då"? frågade han.
"När jag bodde i Göteborg så var folk otrevliga, dryga och oförskämda. Nu ler folk mot mig. I morse hälsade grannen på mig i trapphuset. Folk har börjat bete sig civiliserat igen."
Min vän såg på mig en lång stund. Sedan drack han lite kaffe.
"Men du, sade han sedan, ser du inte vad som hänt? Om du tar sammanhanget och ställer ut det som schackpjäser på ett bord. Vilken pjäs är det då som ändrats sig, blivit en annan?"

Först då fattade jag. Det är inte mänskligheten som blivit kidnappad av vänligt sinnade rymdvarelser och sedan blivit tillbakasatta här på jorden för att gå runt och bekräfta mitt författarego med leenden. Det är jag som blivit nykter. Det är jag som börjat bete mig solidariskt och medmänskligt.
Det var en häftig upptäckt.
Jag minns en gång på nittiotalet, när jag valsade runt i sunkiga tv-soffor, och halvpackad satt och svor på göteborgska. Det är nog det enda jag ångrar i mitt liv, detta ständiga sittande i läskiga soffor. Vid ett tillfälle hade jag lyckats hamna i samma loge som Lill-Babs. Jag drack öl och memorerade oneliners när hon klev in.
Hon hade ingen aning om vem jag var. Ändå tog hon sig tid att sitta ned mittemot mig.

Hon frågade om jag brukade dricka öl innan tv-framträdanden och jag stammade något om ha ett svart punkhjärta och svepte skinnjackan tätare runt mig. Jag glömmer aldrig hennes vänlighet, hennes rättframma sätt, hennes otvungna och charmerande leende. Hon minns det säkert inte ens. Hon träffar säkert hundra personer om dagen som känner igen henne, vill tala med henne, minnas tillsammans med henne.
Hon hade ingen anledning att vara så trevlig. Men hon var det. Där har vi nyckeln. Att själv bete sig civiliserat är alltid första steget till att bli civiliserat bemött. Det är väldigt enkelt egentligen.
Ett annat mäktigt möte i mitt liv var med Marie Fredriksson ombord på ett tåg för något år sedan. Jag var svettig av nervositet efteråt. Helt i onödan. Hon var bländade briljant på alla sätt.

Jag funderar på allt detta när jag läser ännu en text om den hemska veckopressen. Ni vet tidningarna med kändisar som går på biopremiärer och dricker champagne i smalblåsta glas. Jag är rätt ny i den där världen. Jag fattar att den världen delvis är på låtsas. Jag förstår att jag antagligen rätt snart kan ryka ur alla listor som finns. Men jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att få åka till huvudstaden och gå på bio gratis. Jag tycker det är roligt med fotografer och röda mattor.
En del kända personer som går på de där inbjudningarna morrar åt fotograferna, beter sig direkt svinaktigt. Hur tänker man då? Först får man en inbjudan. Då är man arg över att man fått den. Sedan tackar man ja via mejl och är fortfarande skitförbannad. Sedan går det några veckor och när den där premiärkvällen kommer är man så skitförbannad att man tvingar sig själv att, öh, gå dit...
Vem satte en revolver mot deras skallar?

Jag har haft en hel del med journalister att göra. Jag kan ärligt säga att de varmaste och vänligaste jag träffat jobbar här på Expressen och faktiskt i den bespottade veckopressen. Såväl de korsordsinriktade damtidningarna till den rena kändispressen.
Alltid har jag mötts av ett leende, ett handslag, värme och nyfikenhet. Kanske är det för att jag inte är en särskilt upphetsande kändis. Eller också är det för att jag bemöter dem som de stolta yrkesmänniskor som de faktiskt är. Känner jag inte för att gå på röda mattan och bli fotad kan jag tacka nej och stanna hemma.