Vi är inne i Vatikanen.
Det är helt stilla. Gatorna ligger öde. Gräsmattorna är perfekt ansade. Vi befinner oss bakom den magnifika Peterskyrkan.
Vi känner oss lite som två figurer i en roman av Dan Brown när vi guidas via en dold ingång in i Peterskyrkan. Vi kommer in i kyrkan via ett avspärrat kapell där det står en massa människor samlade runt en guide.
De ser förvånade ut när plötsligt en familj med barnvagn dyker upp bland alla helgon och apostlar.
Peterskyrkan är en storslagen hyllning till tron. Man behöver inte tro för att bli berörd här inne.
Den här gången är det särskilt en staty som gör starkt intryck på mig. Det är ett verk av Bernini, en staty av Longinus, den romerske soldat som enligt legenden (och tron) ska ha stuckit Jesus i sidan med sin lans och tillförskaffat honom hans femte sår.
Här har vi alltså en man som personligen var med och mördade Jesus med sin lans och han står nu staty i kristenhetens hjärta, i Peterskyrkan i Rom. Den ultimata fienden är inbjuden. Världen är en och samma för syndare och helgon.
Snacka om hoppfullt för oss vanliga stackars syndare som traskar runt med vår ångest och våra brister.
Kan Jesus mördare bli helgon i Guds hus, kan sådana som du och jag räta en aning på ryggen. Våra synder är rätt futtiga i det stora hela.
Snacka om att vi alla är värda en andra chans. Och sedan en till i all det oändliga. För mig är tron till stora delar just detta. Förlåtelse och tröst.
På det sätter fungerar tron och litteraturen på samma sätt.
Utan synd, finns inga helgon.
Spetsen på Longinus lans finns bevarad i Peterskyrkan. Det sägs att blodet från Jesus botade Longinus blindhet.
Tror då människor på detta?
Motfråga: Spelar det någon roll?

Myterna har varit människor. Vittnena var människor, närmast identiska med dig och mig. Egentligen handlar det bara enbart om tro. När jag får berättat för mig om att en romersk soldat mördade Jesus och nu är helgon, skänker det stor tröst.
En sak jag lärt mig i min resa mot att bli en hyfsat lycklig människa är att inte allt för noggrant ideligen försöka lista ut varför jag mår bra, exakt vad är det som skänker mig tröst.
Det är något som jag enbart ser manteln av, när den svänger förbi ett krön. Och så ett till. Och så ett till.
Men jag behöver inte ha min tro förklarad för mig. Jag behöver egentligen inga bevis. Även om när sådana finns, som aposteln Petrus kedjor (som han hängde och torterades i) finns utställda i en glasmonter i en annan kyrka här i Rom.

I vår tid och särskilt kanske i Sverige har vi levt så länge frikopplade från vår kristna tradition att allt det här bleknat, stelnat till enbart myter eller sagor.
Den kristna historien är inte vår historia längre. De här människorna av kött och blod, som levt, verkat och vittnat, mytologiseras och tappas därmed på allt mänskligt. Därmed också på allt det de kan lära oss.
Det är försommarvarmt i Rom när vi kommer ut från kyrkan. Mitt hjärta andas lugnt när jag skjuter barnvagnen framför mig hela vägen tillbaka till Camp De Fiori där vi sjunker ner och dricker en sotsvart kopp kaffe i solen.
Det är modigt att tro. Det är att våga låta sig bli rörd av en hand man inte ser kroppen på.