Och på många sätt är det helt sant. Jag har aldrig haft en enda konkret, uträknad plan med någonting jag gjort.
Jag var klar med kärleken när jag drabbades av den. Den där fina septemberkvällen i Norrköping 2003. Mitt liv bytte spår så det riste och krängde i vagnarna. Det tjöt om rälsen. Det skrek i växlarna.
Så är det att bli så kär att man någon vecka senare sitter på ett annat tåg med en fuktskadad banankartong med grejer i, på väg till en stad, en flicka och ett liv man egentligen inte kan veta något om.
Ibland måste man riskera lite, för att vinna allt.

Jonna tog mig ur rännstenen. Men hon gör så mycket och mer och viktigare saker än så. Hon har älskat mig genom hela den här resan. Hon stod vid min sida när ingen annan orkade vara i samma stadsdel som jag. Om jag så får leva i sjuttio år till kommer jag inte kunna visa tillräckligt mycket nykter tacksamhet mot henne för vad hon gjort för mig.
I mina bästa stunder, och i Venedig är de rätt många, kan jag känna att jag är en bra man att älska. Jag är inte särskilt snygg längre (jag var rätt snygg som ung) jag kan inte snickra, kan inte ens skruva ihop en diskborste från Ikea.
Jag vet inte hur man håller en skruvdragare och jag är rädd för allt tekniskt med sladdar. Jag begriper mig inte på en enda avdelning på Clas Ohlson och jag lyckades inte träna bort de extra kilona runt magen inför bröllopet som jag hade hoppats.
Men på lördag gifter vi oss och i går tisdag var vi i palatset och kände på gräsmattorna, som Roma eller Milan inför en viktig final i Champions League. Jag stod länge med Milo i handen och räknade gondolerna på Canal Grande. Jag strök med handen över gräset. Jag räknade stegen från den speciella privata båtplatsen hotellet har, och till den plats där vi ska vigas.
Jag minns några av de andra gånger vi varit här själva, innan barnen, och såg familjerna släpa sina barnvagnar upp och ner för trappor. Över broar och kyrktrappor. Det såg svettigt ut. Nu lyfter vi själva den där vagnen och det lustiga är att den inte väger ett gram.

Eftersom hösten är fylld av arbete och äventyr för vår familj så testar vi att köra bröllopsresan före bröllopet... Vi kom hit i måndags och är hemma i Stockholm igen den 19. Vi hyr en fin lägenhet nära turiststråken och ägnar dagarna åt att skydda barnen från den starka solen.
På kvällarna stupar vi i säng och någon himlastormande kärleksresa med tindrande middagar och romantiskt enskilda stunder är det inte, men bara resan med en hysterisk båttaxi från flygplatsen till Venedig gjorde mig rusig som förr av vinet, eller, vilket är en bättre jämförelse, som ett barn som glömmer tid och rum och bara kiknar av skratt i lekens eufori.
Där har vi det, vänner! Leken. Det heter ju kärlek. Hela tanken med bröllop är att besvärja vardagen, trollbinda varandra inför Gud och församlingen.
På lördag smäller det, som vi sade på ­nittiotalet.
Jag såg mig i en spegel från 1700-talet i morse. Jag stod där, vek inte undan blicken. Sedan brast jag ut i ett be­friande gapskratt.
Kostymen hänger på sin galge. ­Vännerna och familjen är på väg ner. Palatset, maten och festen är betalda. Låt magin verka. Låt leken börja.