- Jag tänker köra en akustisk låt, jag har nått den åldern, sade Thåström från scenen i Luleå efter sin första soloplatta 1989.
Då var han 32 år. Jag brukar förhålla mig till hans ålder, som en sorts märklig kompass. Jag kan tänka "1997 var jag tjugofem år, då var Thåström 40 och gav ut sin sista skiva med bandet Peace, Love And Pitbulls...", för att sätta mitt eget liv i någon sorts perspektiv.
1989 var jag, Micke och Goran sjutton år. Vi stod i ett gungande, böljande publikhav. Under de där åren följde vi Thåström överallt. Vi var i Luleå, Piteå, och Stockholm. Vi sov över hos tillfälliga erövringar, på stationen eller på långsamma tåg genom landet.
Ingen hade varit sjutton år före oss. Det är en sagolik, märkvärdig och fascinerande ålder. Vi som är födda på sjuttiotalet har helt förträngt vår ungdom. Det är som om vi skäms. Som om vi gått på fyrtiotalisternas bluff om att Bob Dylan är den sista rebellen. Vi slår undan benen för vår egen ungdom. Vi skäms, sneglar på gamla foton, skivor och minnen med ett lätt plågat leende i mungipan.
I går fyllde jag 38 år. 1995 var Thåström lika gammal som är jag nu.
När jag ser tillbaka på mitt liv är det med en sorts innerlig omtanke, en stilla form av medlidande och ömhet. Som när man håller en liten rädd kattunge i sin famn.
Jag har fått en hel del av det jag drömde om. En bra sak med att vara missbrukare är att man faktiskt kan se yngre ut när man blir äldre än man gjorde när man var ung...
Jag tänker oftare på döden nu för tiden. Den är som en granne två våningar ner. Tidigare bodde han i andra änden av staden, nu bor han i samma hus. Jag ser honom aldrig, våra vanor ser fortfarande allt för olika ut, men jag hör honom ibland. Jag vet att han en dag kommer flytta in här. Jag förstår att inte jag heller kommer undkomma hans vita beniga hand.
Jag vet att han kommer leda mig ut ur mitt eget liv, som man leder en blind över gatan, och jag har väl någonstans börjat acceptera det.

Dödens slamrande berättar för mig att det faktiskt kan bli försent. Vi är många som lever med vår ålderdom som en sorts sorg. Vi är ändå lyckliga över att vara vid liv. Vi är äldre och gråare.
Men livet är fortfarande ett förälskat äventyr och fortfarande står ynglingen från förr här inuti och kikar ut bakom mina ögon. Skalet åldras. Huden skrynklar sig. Stigarna gräver diken runt ögonen. Men inuti flänger en dansant, långhårig, galning runt utan kunskap om döden men med gryningen som varsamt ljus i ögonen.
Och ändå! Hur rik jag blivit av all sorg jag blivit drabbad av. Jag har känt! Jag har levt. Jag har kvitton på all sorg, all glädje, all kärlek jag känt och fått, all glädje, all framgång och alla bakslag. Ingen väg leder någonstans om man inte hamnar i mörkret ibland. Då trevar våra mjölkvita händer efter varandra som tröst och guide.

Vi är i den här natten tillsammans. Vi blir äldre tillsammans. Jag behöver mina medmänniskor allt mer.
Jag stannar till på trottoaren och ler åt bussflaken med studenter. De ser mig inte. Jag är bara en sorts grå massa av odefinierbar människa, snart en gubbe utan ålder. Det är okej. Det är som det måste vara. Jag är lyckligare nu än jag någonsin var när jag var ung och trodde jag kände världen. Först när jag insåg att jag aldrig kommer känna eller förstå den, blev jag lycklig på riktigt.