Jag blir sällan nervös längre.
Men i söndags var jag det. Jag skulle upp på Chinateaterns scen i Stockholm och ta emot tidningen Mamas pris som årets pappa.
Jag är väldigt glad och stolt över det priset.
Det tog inte många timmar innan bloggosfären förfasade sig över detta. Proffstyckare av varierande dignitet uttryckte sin bestörtning över att priset ges till en man som syns i tv, och i offentligheten. Flera ansåg att författare av naturen är otrogna svin och därför aldrig alls borde komma i fråga för ett sådant här pris.
Men jag skäms inte. Jag stod bredvid Jonna under hela vår kamp för att få barn. Jag levde det feministiska livet i praktiken, utan att stå på barrikaderna och skrika om det. Det är inget jag ska applåderas för. Men det kan vara värt att påpekas.
Jag anser mig vara en modern man. Rättvis jämställdhet är något som finns inprogrammerat. När de argaste feministerna skriker om manligt strukturellt kvinnoförakt och annat så är det precis tvärtom. Män som är födda på sjuttiotalet och senare har jämställdheten naturligt.
Utmaningen ligger i att haka av egot. Att tacka nej till arbete som skulle ha gett mig pengar och bekräftelse och i stället vara hemma och plocka undan legobitar från köksgolvet. Vi män älskar flykten. Vi drömmer patetiska drömmar om öppnade garagedörrar en tidig morgon och sedan den där bilturen genom Europa. Jag hatar flykten. Den tar mig ingenstans. Den irrar mig vilse.
Jag minns när vi kom hem från en underbar vecka på BB med Milo.
När jag öppnade min mailbox hade jag närmare tusen mejl från människor jag aldrig träffat som alla gladde sig åt vår välsignelse. Jonna hade ännu fler.
Helt vanliga människor som tagit sig tid att skriva till oss för att berätta för oss hur glada de var för vår skull. Det är fortfarande bland det häftigaste jag varit med om.

Jag lärde mig mycket om mina medmänniskor efter det. Jag lärde mig mycket om tillit och respekt, värdighet och tolerans. Jag är inte dummare än att jag inser att jag fått chansen att bli en duglig farsa för att jag har en kvinna som tillåter mig att vara det. Jag är nykter, trogen och pålitlig.
Tre rätt fundamentala byggstenar i alla barns liv. Eller borde vara det. Inte tre självklara egenskaper i alla människors liv.
Men likafullt tre av alla barns självklara rättigheter.
Jag fick inte priset för att jag är en bättre pappa än någon annan. Jag tror att jag fick priset för att jag låter mina barn komma först.
Men också för att jag har skrivit mycket om mina egna tillkortakommanden, både som människa, man och pappa. Jag är rejält ofullkomlig. Jag är i högsta grad en väldigt defekt människa. Jag har heller aldrig utgjort mig för att vara något annat.

Miraklet pågår hela tiden. Miraklet är inte bara ett, eller två. Miraklet lyser svagt genom grå vardagars förbannelser.
Jag är lågmält men innerligt tacksam över våra barn, över Jonna, över mig själv. För att vi vågade. För att vi följde med drömmen när den kom fram ur regnet, ur mörkret, och tog våra händer.
Ibland känner jag en sorts skam när jag skrattar tillsammans med Milo eller Mimmi. Jag minns våra två första barn, som inte klarade sig. Som ett blödande sår.
Stygnen är bokstäver, är ett kärleksbrev från andra sidan.
Dante och Liten skriver till oss från andra sidan när vi läker vårt sår.
Låt oss läsa stygnen:
"Det är okej, pappa. Jag älskar dig."