Hej Älskade okända lilla vän.
Jag har längtat och drömt om dig så länge att jag knappt tror det är sant att vi äntligen ska få träffas.
Jag är din pappa. Hur sjukt och galet stort är inte det? För mig alltså.
Jag vill att du ska heta Alice. Som flickan som föll i den där sagan. Men som landade. Som upptäckte en helt ny värld genom ett hål i marken. Vi får se vad det blir för namn. Jag tror det är sant som de säger att man får namnet, att det dyker upp, när man ser dig.
Jag har aldrig sett dig. Jag har sett dina sparkar. Jag har sett din mammas heroiska kamp och jag har besvärjt fram en sorts inre bild av dig i mina tafatta böner om kvällarna när jag gått och lagt mig tidigt för att tiden skulle gå fortare.

Jag har längtat efter dig. Jag har suttit uppe en del nätter, särskilt när det regnat, och försökt föreställa mig mitt liv tillsammans med dig. Jag har försökt föreställa mig hur stigarna ser ut varifrån alla mirakel dansar fram. Jag har känt vinddraget från en annan tid, försiktiga lockrop från en dov skog. Jag gick vilse där ett tag. Jag satt på en del blöta stenar och såg mörkret falla mitt på dagen, såg gryningen gå över i skymning. Jag har hört regnet trumma mot fönstret i vårt sovrum och räknat månaderna, veckorna, dagarna, timmarna. Nu är du här. Som en besvarad bön, som en guidad väg ut ur allt som står still. Vad jag ska lära dig? Att du lär mig.
Din mamma sover. Din bror sover. Katterna sover. Jag hör ett par skratta på gatan i regnet utanför vårt hus. Jag tänker att det är helt och hållet overkligt hur starkt livet är på natten när man inte kan sova utan sitter uppe och försöker föreställa sig vilken sorts vandring som väntar dig.

Vet du en sak? Vågar jag vara uppriktig? Jag trodde nog aldrig att vi skulle träffas du och jag. Jag trodde någonting skulle komma i vägen. Jag trodde att min gamla, trötta dröm om ett barn till, en dotter, skulle välta, rasa omkull av ett sandkorn av mörker. Jag trodde världen skulle röra sig, snurra, bort från oss, hindra vårt möte. Jag hade fel. Jag är glad för det. Om du visste hur glad jag är för det.
Tusen kilo kärlek väger ingenting. Är en fjäder bara, ett ljus i dina ögon. Det är vad jag har här. Det är vad jag sparat åt dig under de här månaderna.
Det är inte länge sedan din bror kom. Han är från samma mirakelland som du. Samma land som alla barn kommer ifrån.
Vi bildar en stjärna snart, du, jag, din mamma och din bror. En rosenröd stjärna, en muskel med tusen irrgångar. Ett rött, pulserande hjärta i den här märkliga, svagt upplysta världen.

Snart är du hemma hos oss. Snart kryper du runt här på golven. Jag har skurat och städat hela lägenheten. Hela vår familj (som också är din fast ni aldrig har träffats) har hjälpt till att skruva ihop vaggan, hämtat barnvagn, fixat skötbordet, köpt blöjor. Från källaren har vi hämtat din brors kläder. De hann inte ens bli en gnutta omoderna innan vi fick hämta upp dem igen.
Jag är glad att vi inte planerat den här familjen. Jag är glad att du inte är ett resultat av ett iskallt kalkylerat familjeliv. Jag är glad att du bara kom, utan att be om lov, utan att fråga först, utan att lista ut ifall vi hade en lucka för dig i våra förbannat upptagna kalendrar. Jag är så lycklig att du bjöd in dig själv på den här festen, till det här livet.
Nu är du här. Jag ska göra allt jag kan för att få dig att trivas.
Älskar dig redan.
Har älskat dig länge.
För alltid.
Din pappa.