I dag ger jag ut en ny bok. Att leva och dö som Joe Strummer heter den.
Det är en roman, min första roman på fem år. Min första utgivna bok på över tre år. Sammanlagt blir det min elfte bok.
Ett helt fotbollslag av böcker och varje gång jag skriver "författare" under yrke måste jag kolla mig över axeln. Det känns som jag lurar någon.
Under de här åren har jag gjort en massa saker för att inte vara rädd. Jag har arbetat väldigt hårt. Jag har gömt mig i offentligheten. Jag har öppnat varenda dörr och varenda grind. Jag har blivit pappa två gånger, först till en son och sedan en dotter. Jag har blivit äldre. Jag har gett upp kampen mot melankolin. Det var en meningslös kamp.
Jag har aldrig vågat lita på att det jag gör, och den jag är, betyder något. Därför har jag inte helt litat på mina böcker. Jag har älskat varenda en av de där böckerna, vaknat tidigt och packat deras väska dagen för releasen, gjort matlådor och lagt fram deras nystrukna kläder, och jag har suttit vid köksbordet med dem innan vi gått ut genom den där dörren tillsammans.
Jag såg dem aldrig mer.

Böcker är som barn som växer upp och lämnar en. Man lever med dem under tiden man skriver, men när man väljer att ge ut den, när releasedagen kommer, och man äntligen får lite lugn och ro, och inbillar sig att man kanske ska få umgås en stund med dem, så är de borta, som finniga, gapiga tonåringar har de sprungit ifrån en, fast det enda man ville göra var att hålla dem i handen, leda dem varsamt över vägen.
I stället har jag sökt tillfälliga kickar i spriten. Nu är den flykten stängd. Så jag söker kickar i arbetet, i att skriva så mycket och så bra som möjligt. Jag söker kickar genom att stå på scen, diskutera italiensk fotboll, gå på röda mattan, le åt främlingar. Jag söker stoltheten hos andra hela tiden. Jag är förtvivlat rädd att mina böcker inte ska vara bra nog, att ingen ska läsa dem, att jag ska avfärdas som en bluff, en passionerad men oduglig odåga som bara drömmer stort och romantiskt om förlegade känslor och tider som flytt.

Jag är en mycket patetisk man. Jag vill ha erkännande från folk jag inte har något gemensamt med. Jag gapar och skriker om kultursidornas förtryck för att jag inte accepteras där. Min ilska är egentligen en sorg, en förlust, en defekt. Min ilska är bara en liten råtta i ett hjul i en bur.
Varifrån kommer denna ängslighet? Jag delar den med väldigt många människor.
Vi vågar inte riktigt lita på att dem vi är innerst inne, i djupet, längst in, nej inte där, längre in, bakom den där lådan, i mörkret, bakom din farfars gamla sommarbord, att det där blodiga, skrikiga lilla monstret kommer bli tröstat om vi visar upp det, berättar för världen att det där satans lilla äcklet är vi ibland.

Vi är soldater som skövlar det vi älskar. Vi är mjältsjuka troll i en ljus värld.
Jag debuterade som tjugoåring, 1992. Då trodde jag hela världen skulle falla ner i tacksamma spasmer över att jag fått ge ut en bok. Så blev det inte. I stället för att slå igen dörren i monstrets tryne, så har varje bok öppnat ännu en dörr, ställt fönstret mot mer mörker. Nu har jag ett fotbollslag av böcker under västen och jag är räddare än någonsin. Det är väl som Tranströmer skriver: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall."