Jag drömde att jag föll i natt. Genom ett märkligt mörker med vassa kanter. Jag skar mig i fallet men jag läkte mina sår medan jag föll. Det har varit ett stressigt dygn men nu sitter jag på min plats ombord på ett långt tåg hem till min lilla familj igen och i kväll hoppas jag att Milo vill somna på pappas axel medan pappa ligger i soffan med en tallrik vindruvor och vilar ut i nuet som en nöjd säl på en solig klippa i havet.
Jag ska få färg och konturer, har cirklat runt som en värdelös vind de senaste dagarna.
Det har varit skönt att vara ensam men saknaden efter familjen är ny och främmande, rätt läskig i sin omfattning. Den tar över. Den är full av dåligt samvete. Med all rätt. Inga dagar som går kommer tillbaka men vissa dagar som går blir minustecken i marginalen.
Tåget är i tid.
Fick det finaste beröm man kan få i dag. Nyss ombord på tåget av en SJ-anställd.
- Jag älskade din krönika förra veckan. Jag har satt upp den på kylskåpet hemma.
Kylskåpspoesi. Kan inte bli bättre. Precis så ser jag på mitt skrivande. Det är inget högtidligt eller märkvärdigt. Det är brukslitteratur. Det är ett gediget hantverksom man ska slita med hälsan.
Poeten med sin Ikea-konst.
Man ska använda mitt skrivande. Man ska läsa, beröras, reflektera, gå vidare. Så har alltid poesi fungerat för mig. Mindre krångel. Kortare vägar till hjärtat.
Nu sitter jag på tåget hem och mitt hjärta har förälskat börjat slå i snabbare takt. Snart ska jag få krama och pussa min familj igen.
Det är som om Milo och Jonna är två röda blinkande punkter i världen och man ser en tickande, förvirrad liten röd prick ombord på ett tåg ticka sig närmare, stanna ibland för att hämta på och släppa av folk, men hela tiden i målmedveten och konsekvent rörelse för att fullborda familjen, den här kärleken.

Snart i Skövde. Tanter som ska på kurs och dricker vin. Ungdomar som har biljetter till en rockgrupp jag aldrig hört talats om. De sedvanliga affärsmännen. Det är allt lite Stephen King över höstkvällar på tåg. Mörker. Lite folk. Skulle tåget stanna här ute och strömmen skulle gå, skulle vi utplånas.
Bara vara ett nedsläckt, kolsvart tåg i allt annat svart. En tablett mörker i ett glas med mörker. De tre platserna framför och bredvid är fulla med jackor, och datorer, på bordet ligger tidningar och godis.
Jag sätter mig på min plats och kopplar upp datorn. Först kommer en pojke i tioårsåldern tillbaka och sätter sig vid fönstret snett mitt emot mig. Sedan kommer hans pappa och hans mamma och jag reser mig upp för att släppa förbi kvinnan som ska sitta bredvid mig.
Det är Marie Fredriksson. Hon utstrålar integritet, värme, medkänsla och något annat, som är svårt att sätta ord på.
Hon känner igen mig (eller låtsas kanske känna igen mig eftersom jag känner igen henne) och vi säger några ord om att känna samhörighet med någon man bara läst om och av,eller lyssnat på men aldrig träffat men så plötsligt ses man på ett tåg. Jag skrattar lite för högt. Jag är nervös. Jag är en av alla som beundrar henne, för hennes tuffa resa de senaste åren, som känt igen mig i den, och musiken och tavlorna hon gjorde då.
Det är egendomligt elektriskt. Resten av resan har jag ett löjligt litet leende i mungipan.
Jag är äldre men ärligt talat, vem är inte äldre? Det är okej att leva, trots allt. Sverige är vackert när det rusar förbi utanför fönstret. Jag är en smula lycklig där i mörkret.
Ikea-poeten är på väg hem.