Hur gör man när man är ledig? Finns det en handbok? Finns det vägskyltar som visar en i det förlovade landet, där män i bar överkropp halsar starksprit ur flaskan medan kvinnan i träningsbyxor viker ihop plastdukar utanför husvagnen? Jag är mycket lyckligare när jag arbetar än när jag är ledig. Jag vet inte hur man gör. Hur blir man så där behagligt somrig? Hur bär man upp en pastellfärgad skjorta? Är det dags att byta ut Thåström, The Cure och The Mission från min Ipod?
Människor som är lediga härmar andra människor, som i sin tur härmar andra människor, som i sin tur inte har en aning om hur man gör. Därför blir allt så uppsvällt på sommaren. Ansikten, magar, förhoppningar, drömmar och de så klart efterföljande kriserna. Ingenting är normalt. Värmen är rekordvarm. Myggen surrar som helikoptrar över minsta blottad kvadratcentimeter hud som sticker ut under det lätta täcket om natten.

Jag vaknar tidigt med arbete i kroppen. Vad gör jag med energin? Förr kunde man ju gå till Systembolaget och långsamt dricka all rastlöshet ur kroppen. Eftersom jag inte vill sätta ljusa blommor i händerna på mina fiender, och dessutom vill se mina älskade barn växa upp, är det inte ett alternativ. Jag vill inte dö. Jag vill bara lära mig ha lite ledigt. Så jag köper cykel. Det är ett bra första steg. Sedan köper jag en hjälm eftersom jag älskar min hjärna. Men vart cyklar jag? Jag kan inte Norrköpings cykelvägar. Så jag bestämmer mig för att göra som när jag var ung, kasta ner en handduk i cykelkorgen (det är givetvis en damcykel) och bara trampa ut ur staden. Lite Lundell-light. Jag cyklar mig svettig tills jag faktiskt plötsligt blir guidad av små skyltar som leder mig rätt utan att jag behöver hamna vilse. Efter en lång backe är jag vid en sjö. Den ligger som ett öga mitt i skogen och jag är lycklig där i vattnet. Inget land är så vackert på sommaren som Sverige.
Jag ser mig omkring. Barnfamiljer med solstolar och hallonsaft. Mariekex och myror på handdukarna. Ingenting har egentligen hänt sedan sjuttiotalet när jag och familjen satt på mossklädda stenar uppe vid Surtesjön i Angered. När vi flöt på våra uppblåsbara delfiner och madrasser.
Jag blir alltid oändligt sorgsen på sommaren. Det är något nytt. Jag blir drömmande och melankolisk. Det är väldigt besvärande, som ett myggbett som aldrig slutar klia. Jag är trött på det här svårmodet.
Jag försöker besvärja det med ordinärt familjeliv, med priser och framgång, med cykelturer, gymbesök och hastiga pauser i gröngräset, men det går inte att skaka av sig känslan av en varsam nedstämdhet. Sorgen är som ett barn som går i mina fotsteg, trevar efter min hand. Hon hittar mig vad jag än gör.

Det är när jag ser mig omkring från min Per Gessle-sten där i skogen vid sjön, som det slår mig. Som det kommer till mig som ett förlorat ord, som en varm vind från förr. Vi är alla en del av det där vemodet. Det kommer med åren. Vemodet är en del av våra gemensamma villkor. Jag blir upplyft och hejar glatt på en förskräckt barnfamilj som med all rätt ryggar tillbaka åt den allt annat än solbrända, snart medelålders, mannen i hjälm och solglasögon som leder cykeln över tallar och grenar. Det är dags att cykla hem till familjen igen. Det är dags att vara en närvarande, nykter och ansvarstagande pappa. Det är vad jag gör bäst. Ledig kan andra vara. Jag har inte tid att vara ledig. När jag tänker på döden, tänker jag på livet. Det är en hoppfull tanke och den håller mig sällskap hela vägen ner för den vansinnigt branta Lillsjövägen och hela vägen hem.