Jag har vatten i örat och det är sannerligen på tiden.

En sommar är ingen sommar utan bad. Jag tog ett dopp den 15 juni, på min 40-årsdag, men då var det kallt och ensamt i den lilla badviken på Långholmen. I går var det desto mer folk. Särskilt barnfamiljer. Äntligen fick jag springa rakt ut som en blekfet gammal säl och känna det meningslösa svårmodet sköljas bort av det kalla vattnet.

Det finns ingenting som botar svårmod som ett svalkande dopp. En man måste bada, helt enkelt.

Sedan jagar jag myror tillsammans med Milo och Mimmi och dricker en kaffe i skuggan på det där sagolika fiket som ligger intill stranden. De har en fin utställning om Bellman där. Milo älskar att gå runt i de rummen. Han har händerna på ryggen (han härmar sin pappa som alltid går så där på museer) och han spelar vuxen när han lägger sig till med myndig röst och pekar på Bellmans privata brev i glasskåpen.

Det är då det slår mig. Milo härmar mig. Men jag härmar andra vuxna. Jag har ingen aning om hur man gör. Jag gör som jag föreställer mig att andra i min ålder och position skulle ha gjort. Jag härmar människor jag sett på bio eller läst om i böcker. Jag har läst om många betydande författare som trivdes med att gå med händerna bakom ryggen och nu gör jag det själv medan min son iakttar och härmar.

Livet, medborgare, är ett spel bara.

Jag längtar tillbaka ner till vattnet, den där korta sekunden under iskallt vatten innan man bryter ytan och möter solen. Den där stelheten i kroppen av kylan. De där minuterna på stranden mitt ibland tusen barn och deras trötta föräldrar, när man fryser som skönast, innan solen börjar bli varm igen, är en bra stund för mig och min familj.

“Att älska livet precis som det är, det är det svåra här" sjunger Lundell och han har så förtvivlat rätt. Vi är många som saknar manual till livet. Jag har försökt förstärka livet med sprit, droger, bekräftelse och arbete. Som om den största gåvan till mig inte har varit nog. Jag har dumdristigt utmanat Gud och krävt mer. Varje gång som jag försökt supa eller droga mig till något mer och större av livet, har Gud dragit tillbaka något, för att påminna mig om att det väldigaste man får vara med om, det allra mest upphöjda och sakrala i det här livet, är att stå på en liten plätt sandstrand mitt i Stockholm en tisdag i juli tillsammans med andra föräldrar och medmänniskor. Detta är meningen med livet. När mina tankar kretsar runt något av allt det andra jag håller vid liv, arbete, det förflutna, svårmod, rädslor för framtiden, rusar livet och drömmarna förbi. Det är som om vi stannar vid bommarna och stänger av bilen och när livet dundrar förbi sker det så snabbt att vi inte ens hinner läsa vad det står skrivet på vagnarna. Vi väntar in regnet som alltid kommer och när det gör det suckar vi och säger: “Vad var det jag sade"?

Livet rinner undan för oss medan vi är någon annanstans och pratar om det.

“Jovars, men han var inte så rolig hemma alla gånger", lär Bellmans fru ha sagt vid nubben efter begravningen av hennes man. Jag har tänkt mycket på det där genom åren. Vill jag bli en erkänd konstnär och författare till vilket pris som helst? För tjugo år sedan hade jag svarat ja på det. För tio år sedan också. Nu är jag inte lika säker. Det finns uppgifter som är lika viktiga som kallet. Kärleken till det här livet, till vardagen, familjen och tisdagarna i våra liv, är ett stort kall det också.