Jag kan inte skaka av mig den här sorgen, detta ständiga vemod, denna sorgsna svartalv av skuld som släpar sina steg efter mina.
De döda är parkerade i små lådor strax intill kyrkan. Människor med hundratusen drömmar och planer, nu aska, nu så skoningslöst bortglömda att de som sköter gravarna efterlyser anhöriga till ett flertal av de döda.
Den ultimata ensamheten. Bli bortglömd av dem som är genetiskt programmerade att älska dem.
Vilken förkrossande ensamhet. Tänk att det finns människor som levt hela sina liv och som sista skugga, precis innan de dog, tänkt den ljusa tanken att så länge det finns människor som minns mig, så är jag inte död, utan levande. Tänk om nätterna när de döda stiger som rök upp från gräset och ser de där lapparna om att ingen är där längre, ingen tar hand om deras gravar, ingen minns dem. Det är som att dö en gång till.
Har ni verkligen inte tid med era döda släktingar, kära läsare?! Har vi så förbannat bråttom i våra liv att vi utplånar våra älskades anletsdrag utan att det rör oss?
Den moderna människan (och de som ligger där i sina små urnor med datum och namn på, var moderna människor en gång de också) besvärjer livet med tillfällen och handlingar som ska tjäna till att hålla döden stången. Men ju mer vi flyr, ju närmare flyttar döden sig. En dag ska vi upptäcka att han inte längre är en ogripbar främling i ett annat regnpinat land, utan en av alla dem vi möter i vår vardag, ett bekant ansikte i vimlet av ansikten som exploderar mot oss varje dag.
Ett land bör definieras efter hur det tar hand om sina äldre, sjuka, arbetslösa, utstötta, hemlösa, undanskuffade.
Sverige är i det hänseendet ett rätt eländigt land.
Jag fyller fyrtio år i år. Det är tjugo år sedan jag debuterade som författare och sedan dess har jag pinat mig igenom år av nederlag, katastrofer och förbannelser. Jag har också vunnit stora segrar och tagit mig igenom nederlag som på flera sätt hotade att ta livet av mig.
Inga löften mer än detta enda. Att fortsätta vara nykter en dag i taget.
Jag har ett litet, litet rum i mitt hjärta som alltid glöder svagt.
Om du tänker dig en tågresa mitt i natten. Landskapet ligger öde. Allt är mörka åkrar. Men så plötsligt! Ett litet hus med ett fönster som lyser och det sitter en kvinna vid ett bord där och hon är tidlöst vacker den där snabba sekunden du hinner se henne innan tåget rusat vidare.
Precis så glöder det där lilla rummet. Inget av allt det hat jag veckovis tvingas ta emot kan släcka ner det där rummet. Ingen ondska når dit. Inga tårar kan dränka det där lilla rummet. Inga gråa hår, ingen ölmage, ingen tid existerar där. Det är helt och hållet fridfullt. Det är bara frid, ingenting annat.
Jag inser att det där rummet är det vackraste jag äger. Det står fritt från alla former av smuts och mörker. Det leder mig rätt när jag är på väg att gå vilse. Ett alltid upplyst, välkomnande rum. En stillhet som inbjuder till eftertanke och stolthet. En sorts ständig sol mitt i regnet. En seger i ett hav av förluster. Mening i meningslösheten.
Det är inte bara ett litet rum i världen. Det är också vad Gud är för mig.