Jag läser att Ingmar Bergmans nattduksbord en gång såldes på aktion för galna pengar.
Det var (och är) ett högst alldagligt nattduksbord. Det märkvärdiga i sammanhanget är att den store regissören under, får man förmoda, turbulenta former mitt i natten vaknat och hastigt klottrat ner sina drömmar och hastigt infallna tankar och funderingar.
När sedan Bergman dog blev det ordinära nattduksbordet en sorts relik.
Även John Lennons nikotingula gamla tand drog in stora pengar.
På något sätt uppstår någon form av magi när viktiga människor (och vi är ALLA viktiga) dör och vi överlevande rotar bland deras saker...
Det är intressant vilken makt döden har över oss, trots allt.
Nu för tiden har de hastiga anteckningarna, de små minnesorden, försvunnit. Ingenting är hemligt längre. Vi berättar för alla andra innan vi berättat för oss själva.
I går tog jag en fantastisk promenad vid vattnet på Reimersholme här i Stockholm.
Innan jag kunde njuta av utsikten, den låga vintersolen och den gnistrande blå himlen (blues), såg jag till att ta ett foto och lade upp på Twitter.
Händelser och känslor har liksom inte hänt om vi inte dokumenterar dem, redan när de händer. I jakt på status och dokumentation missar vi om att vara med om det vi är med om...
Nyförälskelsen krävde förr sina små lappar. Meddelanden lite överallt. Hastiga anteckningar på utrivna dagboksblad, eller kärleksförklaringar i blyerts direkt på möbler.
Jag skrev en lång kärleksförklaring direkt på en slingrande bokhylla en gång och en vän använde målarfärg och en skolbyggnad för att förklara sin kärlek till en flicka.
De små lapparnas fina värld är totalt utraderat sedan vi fick våra smarta telefoner och våra medialt sociala plattformar.
Ingen skriver längre “Jag älskar dig" på en lapp och hänger upp på kylskåpet med en liten löjlig magnet formad som ett hjärta. Vi skickar sms i stället. Efter några dagar har det där kärleksmeddelandet tickat bort och ut på din älskades mobil. Det finns inte kvar. Det är borta.
När du blir gammal kan du inte bläddra i de där känslorna längre.
Därför kommer dagens unga om tjugo år inte att få känna den bitterljuva smärtan det alltid innebär att hitta gamla brev, och sparade lappar, kvitton, och servetter från liv, flickor och världar som snurrat sig vilse och bort från en under åren.
På lördag tar Tomas Tranströmer emot Nobelpriset i litteratur. Få, om ens någon, förtjänar det bättre. Läs hans dikt Romanska Bågar, om ett besök i en italiensk kyrka, och också ni ska känna det han kände, drabbas av samma osynliga, himlasända tröst, som han blev drabbad av.
Reliker är mer än bara gamla benbitar. De fyller många av oss med hopp och förtröstan. Våra egna reliker, sparade brev, kvitton, lappar, böcker, foton, skivor och möbler, fungerar på ungefär samma sätt. Vi HAR levt. Vi har verkligen gjort tusen galna resor.
Risken med den nya tiden är att vi missar att spara påminnelser ur det förflutna och om vilka vi var. Vi behöver veta det. För att veta vart vi ska.