Så löjliga grejer som blir viktiga när man är rädd.
Som att inte välta ikonen vid Jonnas sängbord när jag skurar golvet. Som om allting i livet kommer gå sönder om den där ikonen skulle falla framåt och ner på golvet...
Jag städar och skurar så varsamt jag kan och ikonen håller sig på bordet och jag vet att jag lagt en stor del av min skräck och min rädsla utanför mig själv, för det är vad man måste göra när man är rädd eftersom man går sönder annars, skakar sönder till grus och sot. Ikonen klarar sig.
När jag skurat färdigt vaknar Milo och ser på mig med drömmarna som suddiga små figurer i ögonvrån.
Det är sant det som Jonnas brorsa säger:
- Precis innan han börjar gråta ser Milo exakt ut som Marcus...
Det är min grabb det.
Han har bara levt ungefär fem månader men är redan en poet med bekymrad, rynkad panna och saliga ögon som drömmer vid horisonten, en blick som skär igenom väggar, en blick som säger att det är kanske tungt detta att leva, men det är spännande också, det är en uppgift med guldkant, ett löfte om sneda leenden i gryningen och jag bär omkring på honom i värmen och till sist somnar han på min axel som en svettig muskel och när jag lägger honom ner i vaggan är han vacker, ren som en vind om våren, som en liten, hudfärgad blomma från botten av ett djupt hav, från vågor som startar någonstans där, som en projektor som vevar fram våg efter våg.
Där någonstans finner man den frid som kommer till vår familj när jag och Jonna står lutade över hans säng och ser hans lilla bröstkorg häva sig upp och ner i samma lugna, varsamma takt som en bön sent på dagen, när gatorna vilar och man kan känna hur den rostiga linjen upp till Gud rosslar igång, som en gammal strupe.
Jag sitter i skymningen som inte skymmer, utan mest bleknar från azurblå till mjölkvit och tänker på hur livrädda vi är för att bli lyckliga och det är väldigt synd eftersom vi är värda lyckan. Vi skjuter undan lyckan som man gör med allt som tycks främmande. Vi sitter uppe och lyssnar på The Cure istället. Vi läser gamla brev som nästan ruttnat bort i skokartonger. Vi rotar fram raggsockorna redan nu. Vi skriver dikter. Vi plockar grus av höst redan första veckan i juli.
Det är egentligen väldigt synd om oss. Att vi sitter så djupt fast i vår dumma rädsla att vi tror vi ska få hudcancer av att gå ner på stranden en halvtimma. Vi tycker värmen är äckligt kletig. Vi är dysterkvistar, mörkrets anhang.
I nästan fyrtio år har jag tränat på att bli lycklig. På att tillåta mig själv att känna " Idag är ju en rätt bra dag. Jag kanske inte ska skriva så mycket på min roman just idag, och kanske att Gunnar Ekelöf får vila till spöregnen i oktober... Jag ska kanske bara gå ut i en lite för blommig skjorta och sandaler av plast och äta en glass i solen." Livet är inte bara Marcel Proust. Det är allting annat också. Det är Tomas Ledin och Ulf Lundells tredje avskedsturné. "Gå ut och var glad din djävel!"
Livet är myggbett i knävecken och iskalla dopp i gryningen. Det finns en ren, oförställd lycka för oss alla. Vi måste bara lära oss att vi är värda den.
Vi har en bit till marknivå. Sådana är vi. Men vi är skyldiga oss själva och våra kära att ta oss i kragen och vända det här likbleka ansiktet mot solen och mjölka ur några sneda leenden på den där vackra munnen.
Vi kan hjälpa varandra ut ur skuggorna, in i värmen. Har vi inte lidit tillräckligt?
