I åtta år levde jag i ett sönderslaget litet råtthål vid en kyrkogård.
Jag har ingen aning om hur jag överlevde den tiden. Kanske var det tågstationen som räddade mig.
Knarkarna som höll till där räddade livet på mig. Affärsmännen i sina slitna kavajer och kvällstidningen under armen. Den ständigt halvfulla ölen på bardisken. Armbågen som enda stöd i en väntan som aldrig tog slut. Servitriserna som lät mig få dricka gratis när pengarna var slut och rikskupongerna från mamma gått ut.
Jag älskade redan då att se den stora tavlan ticka undan städer och klockslag. Jag tyckte mycket om att dikta människors liv. Det fanns hopp i de där namnen, de där klockslagen.
Tågstationer är uteslutande hastiga möten. Ingen stannar. Alla ska någonstans. En del har kommit hem. Det är ett väldigt fridfullt ställe, trots pendlarna, trots stressen, de små väskorna på hjul, förseningarna, trots oro över inställda möten, så är tågstationen ett värdigt och behagligt ställe.
När jag bodde nära stationen i Göteborg lärde jag mig tågens tider, nästan mot min vilja. Jag lärde mig att tåget från Köpenhamn brukade tjuta sig in på spår sex runt halv nio på kvällen.
Jag såg ut genom mitt fönster. Där nere var de, människorna.
Vad var det med dem som jag var så rädd för?
Jag har glömt det.

På tågstationer, nära rälsen, har man fortfarande chansen att byta liv. Man kan sitta mellan klockan tre och sex på eftermiddagen, på exakt samma stol, och se tågen mot andra städer avgå i en strid ström. Medan man dricker sig halvpackad kan man skissa på den stora flykten. Man kan vara på väg utan att röra sig en meter.
Man reser sig sedan upp, skjuter in stolen. En röst förkunnar nya städer och avgångar. Man har chansen hela tiden. Att man sedan inte tar den är en annan, ständigt sorgsen historia.
Jag reser mycket i mitt yrke och eftersom jag inte kar körkort kan jag allt om gråtfärdiga vänthallar och försenade tåg. En stekhet söndagseftermiddag i Ludvika rör sig inte klockan en centimeter. I Katrineholm kan man gå tvärs över vägen och in på konditoriet mitt emot och få sitt kaffe i en liten kanna och fina koppar på fat. Jag gillar sådant nu för tiden. Jag har lärt mig att uppskatta tiden jag får medan jag är på väg bort eller hem.
Det finns väldigt många människor med tiotusen mil utlagda åt fel håll. Människor som drömmer om att byta spår, ta tåget till Venedig, röra sig en aning lättare i det ljumma regnet, bränna de förbannade sparpengarna, koppla ur sig från ett liv som gått i stå.
Sådana människor gillar också tågstationer. När det känns som världen är min fiende och väderkvarnarna vänder rymd och vind med armar av eld, brukar jag tänka på dem som är som jag är. Jag är inte ensam om den här rädslan. Vi som samlas runt den där stora elektroniska tavlan och ser städer och klockor försvinna, vi är syskon i den här rymden.

Jag reser hellre och oftare hem än bort nu för tiden. Jag tycker mycket om att vara i rörelse. Det är nog åldern. Jag har levt hälften av mitt liv, om jag har tur, men det känns som det var igår jag startade den här resan.
Det finns väldigt lite att ta med sig sedan, på den där sista resan.
Jag har lagt det på minnet, vad kassörskan i kiosken på stationen i Norrköping sade häromdagen om att resa:
- Det är lika bra att resa upp pengarna. Den där svepningen man hamnar i sedan, i döden, har inga fickor...