Jag var mycket rädd för clowner när jag var barn. Särskilt en clown som hette Snåljåp och huserade i kloakerna dit han lockade små barn med löften om att få sväva som ballonger. När det regnade och stuprören gurglade kunde jag höra hans rosslingar och hesa skratt. Jag sprang Nordhemsgatan fram och skyndande mig in i porten, i säkerhet.
Stephen King skriver i romanen "Det" om förlorargänget i The Barrens i Derry, ett vildvuxet grönområde, där stadens mobbade enklav samlades för att slicka såren och bygga sig en sorts värdighet mitt i kaoset.
De blev mina vänner genom tusen sidor. De blev verkligare än allting annat. Jag älskade dem eftersom de var som jag.
En dag vände det. Jag var inte rädd för Snåljåp längre. Han var på vår sida.
Jag tillhörde själv Förlorargänget. Vi var några stycken som alltid fick gå undan när de sinnesslöa mobbarna drog fram i korridorerna på Buråsskolan i Johanneberg. Vi bidade vår tid. Vi drömde om att Snåljåp stod bredvid oss på skolgården. Då skulle vi inte behöva vara rädda mer. Då skulle mobbarna och deras stenhjärtan glöda av vår rättmätiga revansch.
Stephen King är en mästare på att formulera ungdomens utanförskap och barndomens ständiga och sorgliga skräck. "Det" är fortfarande en av de största läsupplevelser som jag har haft. Det föreföll helt overkligt att en vuxen människa kunde sätta ord på mina tankar, känslor, värderingar och förvirring. Han hade barndomens alla koder.
King är bara till viss del en skräckförfattare. Till långt mycket större del är han världens bästa berättare. Hans två senaste böcker, "Liseys berättelse" och den ingenting annat än mästerliga "Duma Key" är berättelser om kärlek, skrivande, sorg och hur om man lever vidare i en upplyst, skoningslös värd, när den man älskar dör. Kärleken dör dock inte för att vi gör det. Den kallar på oss från en annan värld, från konstens värld, där jag som författare och du som läser kan mötas på kärleksfulla villkor.
King tar sig an konstens klassiska ämnen; döden, konsten, kärleken och livet - och han gör det så vansinnigt begåvat att vi inte ens märker att det är om det som vi läser. Vi förväntar oss skräck, blodiga lik som slår upp ögonen, spöken och vampyrer. Vi får det. Men vi får också en berättelse om kärlekens oerhörda styrka, om livet och döden, och om hur det är att vara människa i denna märkliga tid.
Jag brukar få på skallen av kulturens självförhärligande riddare. Deras klagosång brukar handla om att jag ska hålla mig för god för att sända "Karlavagnen", tävla i "På spåret", lära mig dansa i tv, och skriva om italiensk fotboll för den här tidningen. Att jag enbart ska skriva romaner. Jag brukar drömma om Snåljåp då, brukar längta efter hans blodröda grin.
På mer än ett sätt är Stephen King som Lars Forssell. Också han visste att livet både är "Dödsdansen" och Lill-Babs. Hans handlag är lätt men när han har guidat in oss i den mörka salen som är hans konst, så är vi fast för alltid. Utan att komma i närheten av båda dessa litterära titaner är det i den andan som jag själv vill verka. Att skriva tunna diktsamlingar om tidens gång eller lyriska hyllningar till Romas Francesco Totti utgör egentligen ingen skillnad. Det är poesi. Det är hantverket som betyder något. Och hantverket måste hela tiden sträva efter att beröra. Att man berör är det enda viktiga.
