Det är krigisk retorik runt de nya sjukreglerna. Försäkringskassan, frontsoldaterna, skyller på regeringen, krigsmakten. De enskilda handläggarna, soldaterna, anser sig blinda och styrda av regler, kommandon, befälhavarnas order. Det är ytterst fegt och väldigt ynkligt.
Alla människor har ett enskilt samvete. Varenda en av handläggarna på Försäkringskassan som genomdriver beslut som går emot allt mänskligt sunt förnuft är medskyldiga. Det går inte att svära sig fri från ansvar. Det här är en uppmaning till ordervägran!
Om det nu är så att Försäkringskassan tycker och anser att människor med svåra sjukdomar, människor på gränsen till död och fattigdom (för det är vad det handlar om här) far illa så är det varje enskild medborgares förbannade plikt att vägra utföra order. Annars är ni skyldiga ni också. Ert samvete, era hjärtans tysta gråt, kommer hålla era vaken om nätterna! Er skam är stor.
Om det nu inte är så att ni faktiskt innerst inne anser att ni har rätt. Kanske är det så att ni i stället applåderar de nya, hårda riktlinjerna. På ett märkligt sätt skulle ni då ha förtjänat allas vår respekt. För då styrs ni ändå av en övertygelse. Då handlar ni i överensstämmande med denna övertygelse.
Regeringen gör vad regeringen lovade i valrörelsen att göra. Ingen kan vara förvånad att en borgerlig allians jagar utanförskapet med blåslampa. Ingen kan vara förvånad över att alliansen anser att sjukdom är en defekt, en brist, ett satans tillstånd, som man kan jobba bort.
Det är inte denna eller förra regeringens skärpta regler som är skammen i allt det här. Det är den nya tidens vulgära förskjutning från ett solidarisk värnande om de svaga, till ett slentrianmässigt förakt för svaghet. Det är denna folkliga förskjutning från medkännande till förakt som är det verkligt läskiga. Vi ser det överallt. Cynisk elakhet premieras. Mediala mobbare lyfts upp och hyllas.
Vilken typ av land är vi på väg att få när den enskilda handläggaren driver en nya hård lag ÄNNU hårdare, ÄNNU tuffare, än hon egentligen behöver? Varför protesterar inte fotfolket hos Försäkringskassan? Är man så obrottsligt trogna överheten? Tycker man det är på tiden att cancersjuka lathundar tvingas ut på en marknad som hotar att bli deras död? Försäkringskassans tystnad och medlöperi gör mig ytterst beklämd.
Vi lever i ett rikt land. Vi har råd att värna om de svaga. Ett lands riktiga rikedom definieras alltid utifrån hur man tar hand om de sjuka, de svaga, de utstötta. Sverige är i det hänseendet ett fattigt land. Ett riktigt, fattigt och eländigt land. Att behöva vara med om att se den nya medelklassen hämta sin legitimitet genom att klättra på de sjuka, utstötta, nedbrutna, melankoliska, är deprimerade.
Samtidigt tvingas människor utan pengar eller hälsa ta striden för sina allra mest grundläggande mänskliga rättigheter. De blir spottade på. De blir inte trodda. Deras läkare ser deras angelägenheter men då har frontsoldaterna, medmänniskorna (?) på FK skaffat egna läkare som aldrig träffar den skilde patienten utan sitter bakom pärmar och skottsäkert glas, och avgör godtyckligt vem som är sjuk och vem som inte är det.
Medlöparna på FK kan vara detta lands stora skam just nu.
Jag önskar vid Gud att jag får hålla mig frisk och slipper tvingas ner i grottekvarnen som blivit vårt lands välfärd. Medborgare. När vi gick vi snett? När började vi bygga vår lycka, hälsa eller framgång på de andras olycka, sönderfall och sjukdom? När blev vi ett sådant här monster?