Under en dryg vecka har jag arbetat med redaktionen för Kvällsöppet i TV4. Det är roligt att knuffas ut ur sitt litterära elfenbenstorn då och då. Jag är mycket intresserad av politik. Jag tror alla människor är intresserade av politik. Däremot finns det ett glapp mellan beslutsfattarna och medborgarna.
Människor känner sig inte representerade av sina representanter. Då ser man sig om efter nya aktörer, människor som har örat mot marken. Det är ett av skälen till Sverigedemokraternas framgångar. De plockar upp skärvorna av en krossad vänster. Många av deras nya sympatisörer kommer från arbetarklassen. Vi lever i ett land där högern blivit vänster och vänsterväljare röstar ultra-höger för att de är så förtvivlat förbannade på etablissemanget.
Överlag kan man konstatera att glappen mellan elit och folk ökar. Det är samma sak inom kulturen.
Hägglund hade rätt om kulturvärlden.Men jag tror också att han hade fel i att verklighetens folk inte skulle bry sig om de djupa frågorna, om sorgen och trösten, om allvaret och försoningen.
Det är en svår balansgång. Folklighet är genuint och vackert. Folklighet i sin renaste form är Dan Andersson och Karin Boye, vemodet som drar som regn över landskapen, en arbetarrörelse som var nykter och påläst och ett folkhem som inte lade krokben för sina medborgare.

Men folklighet är också extremt påfrestande och vulgärt. Det är spritfyllor och idioti, leda, droger, och en sorts pervers längtan bort från allting som kräver minsta motstånd. Som att öppna en bok som inte är en deckare. Som att läsa en dikt. Vem har då gjort starkast intryck på mig under den här valspurten? Mona Sahlin gjorde ett mycket varmt intryck. Vi talade om italiensk fotboll, om Zlatan och Rom. Hon verkade också rejält stukad den kvällen hon var hos oss i Kvällsöppet, lite sorgsen. Anders Borg var en sympatisk och mycket glad man som såg ut att falla i koma under själva debatten, men i reklampauserna bjöd friskt på sig själv och andra.
Mest förvånad är jag över att Thomas Östros visade sig vara en rolig, snabbtänkt och mycket nyfiken man när han i tv rätt ofta framstår som lite stel, lite trälig och konturlös.
Statsministern då? Jag minns en debatt i radio jag hade med honom för länge, länge sedan, när han var med i Muf. 1994 kan det ha varit. Han vann den debatten rätt enkelt. Jag minns att jag tyckte att han var extremt arrogant men också blixtrande intelligent. En sorts motvillig beundran.
Ungefär så är det att sända tv med honom också. Han ser liksom strax förbi en. Jag skulle aldrig våga lägga armen om honom och fråga vad han tycker om Francesco Totti eller om det var rätt av Zlatan att gå till Milan. Å andra sidan är han statsminister och inte fotbollsexpert.
Maria Wetterstrand skakade inte hand med mig innan hon försvann från studion men det gjorde Maud Olofsson (vi dansade i och för sig under Nobelfesten, så hon kanske kände ett något större ansvar) och jag stod där i tvlampornas sken och försökte sortera alla intryck, alla inlägg, alla tankar och alla värderingar som farit som kärlekspilar runt plexibordet.
Vem jag ska rösta på? Jag vet faktiskt inte. Jag är kluven mitt itu, en sorts märklig hybrid mellan Kristdemokraterna och den gamla tidens solidariska, framtidsglada och kärleksfulla vänster. Finns det plats för en sådan som jag, och i så fall var?