Sommartid är sprittid. Jag är ingen moralist i spritfrågor. Folk måste få dricka även om vissa av oss har en fucked up gen som gör att vi dör om vi dricker. Problemet uppstår när vi inte ser sammanhanget mellan våld och sprit. När vi blundar för tydliga sammanhang. Spriten dödar folk men inte bara oss fyllon.
Det sägs ibland att ett fyllo inte har mer motståndskraft än en fimp i en pissränna. Ingenting kunde vara mer fel. Ett fyllo trotsar allt, precis allt, för att få tag i alkohol.
Mytbilden runt konstnärskap och drickande är monumental. Jag försvarade mig med Ulf Lundell, Charles Bukowski och Evert Taube som alla andra. Till sist tog spriten över allting. Min älskarinna blev en syfilissmittad sköka. Jag fortsatte ändå vara med henne. Jag kände inga andra som ville vara med mig. Jag var för fet, för ful, för våldsam, för sjuk och för ensam. Så jag drack för att jag var ensam men blev ensam för att jag drack.
Jag älskade spriten. Den var en nyckel till hela världen när jag var ung med Krånne, Peter, Johan, Mats, Ola, Jens, Morgan, Juan och de andra, när vi var unga och vackra och strök som svartklädda pantrar runt svartklubbarna som låg som pärlor på ett radband hela den glittrande vägen från Vallgatan till Kungsgatan, i Haga och vid Järntorget.
Till sist hade jag lämnat över varenda nyckel jag lyckats erövra till spriten som låste in mig i ett rum med en stor skylt där det stod Tänk På Döden och en dag gjorde jag det så hårt och så länge tills jag fattade mod och sökte hjälp.
Ett åskväder mullrar över taken. Regnet som gardiner över torget. Jag står där jag står i mitt tornrum, med min kopp kaffe i handen.
En intressant sak med att vara ett nyktert fyllo är att allting som andra upptäckte för tio år sedan, och nu har tröttnat på, har jag kvar att upptäcka. Jag är helt såld på vanligheten. Som att stå vid ett fönster och se tanterna nere på torget trotsa regnet och ställa ut sina påsar med äpplen för femton kronor styck. Jag är enormt glad och stolt över att tillhöra ett sammanhang. Jag imponeras av högst triviala saker. Ett leende eller en vänlighet från en främling, god mat på ett SJ-tåg, att se min son dregla ner sin Roma-tröja, är saker som gör mig pirrig i hela kroppen.
Jag har blivit en ordinär medborgare. Jag har föraktat all den här vanligheten. Varför? Eftersom jag älskade den. Eftersom jag drömde hårt och konsekvent om det jag har nu, och inte visste hur jag skulle nå det, inte hade några nycklar, så föraktade jag hela skiten. Jag led för konsten. Det gick i stort sett ut på att kliva upp vid tjugo över nio på morgonen, öppna en starköl, och skura listerna till Ring P1 och förfasa sig över vilka märkliga människor det fanns…
Det var ett svart, läskigt och motbjudande förakt mot vanligt folk med Konsumpåsar i händerna, till bredden fyllda med vitaminbaserade spagetti och köttfärssås på burk. Jag satt packad på kyrkogården vid Svingeln och drömde om att kunna sköta mitt liv utan sprit. Jag ville gärna bli nykter om jag kunde få vara lite halvpackad under tiden.
Jag byggde in mig i trygghet och arbete. Där bor jag nu.
Vi är många som överlever så, en dag i taget.
Jag ställer ner min kopp kaffe, vrider upp volymen på stereon där Thåström sjunger: ” Släpp aldrig in dom här/säg att du inte minns/Släng alla kartor, och säg att/ du inte vet var jag finns/ Det är ett kallt krig som de säljer…”
