Sommaren 1999 jobbade jag med Emil Forselius. Jag hade skrivit manus till en novellfilm som spelades in i Luleå. Den visades i SVT vintern 2000 och heter Joakim & Jasmine.
Jag kommer så väl ihåg telefonsamtalet från regissören när hon meddelade vilka som skulle spela huvudrollerna:
- Emil Forselius och Melinda Kinnaman.

Jag bara skrek rakt ut. Mina två favoritskådespelare skulle spela rollerna i den trettio minuter långa filmen jag skrivit manus. Jag var väldigt lycklig.
Emil Forselius hade redan då vunnit en Guldbagge, blivit rättmätigt hyllad för sin insats i filmen Tic Tac och att han skulle ta sig tid för att vara med i en nybörjares, desperata film om sviken kärlek och en fars sista resa, översteg nästan mitt förstånd.
På planet till Luleå var jag mycket nervös. Jag hade aldrig skrivit manus för film eller teve tidigare (det var dessutom min storebrors domäner) och jag undrade så hur det skulle vara att träffa Emil och Melinda.

Första kvällen gick vi på restaurang och åt. Jag hade väntat mig bullriga skådespelare, stora gester, höga skratt. Men möttes av en innerlig värme, en nyfikenhet, en sorts kärleksfull tillit som jag aldrig tidigare hade mött bland människor jag egentligen inte kände.
Emil var en hel del av det jag drömde om att vara, snygg, framgångsrik, ödmjuk, charmig, konstnärlig, manlig men sårbar, vältalig, intelligent. Han var några år yngre än mig men jag kände mig ändå som en lillebror.

Det blir aldrig mörkt i Luleå på sommaren. Vi satt uppe och drack päronkonjak. Jag var med under inspelningen av slutscenerna och det var en ynnest att få jobba med Forselius. Han berättade under en paus av inspelningen att han i sin tur hade varit nervös över att ha författaren till filmen på plats under inspelningen. Vi hackade sönder isen mellan oss. Jag hoppas han kände min stolthet över att han valt att vara med i filmen.
Filmens eventuella kvaliteter är helt och hållet uteslutande Melinda och Emils förtjänst. De lyfte mitt skrangliga nybörjarmanus till en anständig nivå.Efter det tyckte jag mycket om att följa honom och hans karriär. Jag frågade mig själv ibland varför hans definitiva genombrott dröjde. Folk med mycket större kunskap i filmkonst undrade samma.

Nu är han borta. Nu har skuggorna ryckt honom tillbaka. Det är för jävligt. Jag kände honom inte. Jag minns bara hans varma leende någon av de där ljusa nätterna uppe i Luleå men jag kanske kan ana en liten bit av hur vassa tänder det där mörkret hade. Han hade allt. En karriär, en liten son, vänner. Men skräcken inuti tar ingen hänsyn till sådant. Det öde landet slår ut som svarta vingar inuti.
Jag vill bara putsa hans nya vingar en aning.
Jag vill också framföra mitt djupaste deltagande till hans nära och kära. Vi andra kan stanna upp en stund och minnas en stolt yrkesman, pappa och medmänniska.