Den 14 juli fyller kronprinsessan år. Det är också kvällen då jag förlorar oskulden på allvar. Jag ska vara med i Allsång på Skansen den kvällen. Jag är dessutom väldigt stolt över det. Det är stort för en poetjävel från Norrköping.
Jag har verkligen föraktat folkligheten. Jag har gapat och skrålat åt alla former och uttryck av vanlighet. Jag har pissat på varje form av anständigt liv. Jag har skämt ut mig. Jag har varit rädd. Jag har förbannat sammanhangen eftersom jag instinktivt och väldigt gärna ville ingå i ett sammanhang. Jag drömde om vardagen som andra drömmer om semestern. Jag drömde om ett uns av anständighet, en enda droppe värdighet i mitt svarta hav av solkighet, bakfyllor, och iskalla krig.
Nästan alla musiker eller författare som jag älskar är folkliga. Med eller mot sin vilja. Karin Boye, Tomas Tranströmer, Joakim Thåström. Jag tror att man vinner människors kärlek genom att vara konsekvent.
Genom att arbeta tålmodigt med det man tror på. Genom att inte hela tiden ängsligt snegla åt alla håll, le plågsamt, eller inte tycka och tänka något när man får chansen i rädsla för att stöta sig med någon. Förr var författarna samhällsdebattörer, aktiva, samvetsvittnen. Det är folklighet för mig.
Att aldrig göra avkall på sin övertygelse, att vara trogen det man tror på, det man brinner för. Älskar alla dig, älskar ingen dig.
Dan Andersson är en diktare som betytt mycket för många människor i Sverige. Nedtystad av kulturetablissemanget medan han levde, men hela tiden älskad av människorna han nådde med sina ord, av folket i stugorna, av människor med avstånd mellan byarna och varandras hjärtan. De glömde honom aldrig. De sjöng hans sånger. De sjunger ännu hans sånger.
Varje år anordnas en vecka till hans namn och ära i trakterna runt Ludvika och det är en fantastisk vecka som jag är obarmhärtigt stolt över att få inviga i år. Den varma julidagen 2007 när jag fick Dan Andersson priset är vid sidan av min sons födelse den lyckligaste dagen i mitt liv.
Jag är ingen genial diktare som Dan Andersson. Jag har ingen aning om hur man gör för att bli så älskad och så omtyckt. Jag är bara i mina bästa stunder en ödmjuk lärjunge i skrivandets konst.
Jag älskar folkligheten eftersom den alltid är på riktigt, den är inte tillgjord eller ängslig. Folkets kärlek är alltid direkt, aldrig en positionering eller inställsam.
Du kan aldrig köpa, skaffa, råna eller förvänta dig folkets kärlek. Du förtjänar den. Eller du förtjänar den inte.
Det är inte heller alltid så att det blir de just i stunden uppburna artisterna, författarna eller konstnärerna som eftervärlden kommer att minnas. Folket tar alltid mycket liten hänsyn till vad självutnämnda kultur och nöjespåvar tycker och tänker. Folkets kärlek går alltid på djupet.
Jag skriver en krönika om Zlatan i Expressen som en miljon läser. Jag skriver en diktsamling om tidens gång som tre tusen köper. Jag älskar båda världarna. Jag älskar böckerna jag skriver. Jag älskar både Marcel Proust och Knasen. Jag älskar att få chansen att höras både i SR P1 och P4. Livet är för kort och för intressant för att jag ska ägna ett enda gram energi åt livrädda mediala och kulturella grindväktare som delar upp livet i fin och i ful kultur. Därför är jag också stolt medverkande i årets upplaga av Allsången. Vi ses i en tv nära dig 14 juli.
