Den 10 augusti 2010 ska vår dotter födas.
Plötsligt har vi ett datum som glöder, skälver, pulserar. Nio månaders ny väntan ska då bromsa in, parkera lite snyggt och vara över. Allt ska hända då. Miraklet ska drabba oss.
De flesta andra föräldrar har också ett datum, ett kryss eller hjärta i sina kalendrar. Men där är det mer osäkert. Vi vet. Vår dotter ska förlösas med kejsarsnitt eftersom Jonna har ett band, ett cerklage runt livmodern (ett vackert ord för övrigt) inopererat.
Jag har gått många tuffa matcher i livet. Mot spriten, mot ständig misskreditering, mot fördomar, mot kulturvärlden, mot mig själv. Jag slåss dagligen mot ett närmast oöverskådligt dåligt självförtroende, en benlös självkänsla som kryper ifrån mig, som släpar sig bort från mig och tvingar mig att söka ständig bekräftelse i mina böcker och allt jag gör. Jag arbetar för mycket eftersom jag inbillar mig att jag inte är en tillräckligt bra människa.
Inget krig är dock så iskallt som vår längtan efter barn. Vi förlorade en son och en dotter. Tidigt på morgonen den 9 februari 2009 föddes Milo. Vid alla våra fyra graviditeter har jag gissat rätt på barnets kön. Eller jag har egentligen inte gissat. Jag har vetat. Något större har vetat det åt mig.
Milo är resultatet av en lyckad IVF, provrörsbefruktning. Hans syster blev bara till eftersom vi inte trodde att vi kunde bli gravida. Det kunde vi. Tillsammans har vi trotsat det största mörkret och kommit ut, stympade, sorgsna ibland, oändligt förvirrade, trötta, men segrande. Vi har motat bort natten. Vi har stått med våra händer utåt och blicken mot framtiden och jag ska inte tala för Jonna, men jag har överlämnat det här tröstlösa konstnärsegot till en högre makt. Jag räcker inte till. Jag är en usel, sorgsen och vemodig författarnarr till man, men jag vet om det, och därför kan jag be om hjälp, och om ni visste vilka makalösa krafter som frigörs när man ber om hjälp, skulle ni heller aldrig tveka.
Jag är en man bland män. Jag drömmer om flykt ibland, om flydda dagar när jag satt len och vacker med en starköl och sorterade kärlekskaos i olika högar. Men allt oftare drömmer jag om mer jordnära saker. Som att arbeta så hårt och bra jag kan. Som att mirakel faktiskt händer ibland och att befrielsen från tidens skoningslösa tyranni egentligen bara händer när jag ligger i vår säng och Milos blick är som guld, som ljus förvissning, medan han håller min handled i ett varsamt litet grepp, och när han somnar där bredvid mig i värmen, till ljudet av bordsfläktens surrande, är det som om allt jag gjort, alla jag älskat, allting jag krigat för, alla svek jag utsatt folk för och själv blivit utsatt för, att allt det som är mitt liv, stillar sig, som ljuset efter en hemsk natt med slitna mardrömmar, med spindlar och insekter överallt...
Den 10 augusti ska Milo få en syster och vi ska få en dotter. Jag är världens räddaste man. Jag har en karta i hjärtat över allt som kan gå fel. Men jag har också bevis för att kärleken segrar över döden och jag tror att den 10 augusti 2010 kan bli en alldeles magisk och märkvärdigt vacker dag. Jag ska vara en god far med vad det innebär av misslyckande och patetik. Jag ska skina som en stjärna för henne. Jag ska vara en borg av ljus i mörkret.
Pappa väntar här. Du är mer än välkommen. Du är en av fyra anledningar till att det här livet fortfarande känns galet och vackert. Fyra vindar ska röra vid dig, som mjuka händer av tillit och kärlek. Jag ska hålla dig så nära jag kan och viska till dig vad det går ut på allting. Nyckeln till allting håller du i själv.
