Drömmen om Sverige sjunger falskt.
I mitt hjärta tror jag fortfarande att den här gallfärgade blindtarmen vi lever i kan sjuda av solidaritet och vänskap, av omtanke och tolerans. Jag vet hur hårt och vackert Sverige kan gnistra när hon verkligen vill.
I år är det val igen. Partierna putsar sina bössor. Alla tigger om våra sista slantar. Alla bjuder ut sig. Vårt förtroende blir varmt och pulserande vart fjärde år. Jag älskar egentligen politiker. Jag tycker de får allt för mycket vulgärt och slentrianmässigt hat kastat över sig. Människor som inte orkar bry sig tar ut sin lathet på människor som trots allt drivs av en övertygelse att förändra samhället, göra världen till en bättre värld för våra barn.
Jag har hört att man blir orolig över framtiden när man får barn. Det stämmer inte. Jag är inte ett dugg orolig över fram-tiden. Den kommer. Den är alltid oskriven. Jag kan bara fästa vingarna vid Milos kropp. Flyga får han göra själv.
De nya moderaterna är den snyggaste makeover som Sverige skådat. Välbesuttna och rika människor lyckades få fattiga människor att tro att de var rika de också. Det är fantastiskt bra gjort. Jag kan tycka det är lite rörande när fattiga människor som röstade på Reinfeldt nu står med ledsna ögon på arbetsförmedlingen med en blöt kölapp i handen.
"Hur kunde det gå så här?" tycks deras ögon viska.
Men de rika har aldrig svikit någon. De gör bara vad de lovade att de skulle göra i förra valrörelsen.

Värre är det när representanter för arbetarrörelsen sviker. Vänsterns monumentala svek är tragiskt. Det finns ingen rebell kvar i Sverige. Det finns ingen som verkligen, verkligen vet hur det är att leva nära det stampade jordgolvet. Det finns ingen som vågar bära vanliga människors drömmar genom en hel valrörelse. Det finns ingen kamp längre, bara kramp.
Det finns ingen solidaritet. Sådant är för Mikael Wiehe. Det är synd. För det är alltid kärlek och uppror som får ett land att spinna loss och utvecklas.
När människor som en bit ner på samhälls-stegen däremot vrider sin frustration inåt eller neråt, när mobben kastar sten på brandmännen i Rosengård, när knegarna börjar rösta på
Sverigedemokraterna, när man sluter sig och låter sin ilska bli en frusen näve i fickan, så är det nog så att vanligt folk faktiskt får skylla sig själv. När hand-läggare på försäkringskassan skyller på systemet, cheferna, politikerna och bara "följer order" i stället för att följa sitt hjärtas röst, är vi på god väg att få ett samhälle där de svaga kastas ut i kylan och vi som vinner, vinner stort och grandiost varje gång.
Vi legitimerar vår framgång med de
fattigas utsatthet. Men det blir aldrig en revolt om inte folket vill ha den. Och just nu tycks alla former av uppror vara inställt. Man har fullt upp med sitt. Vi lever våra liv i snäva cirklar.

Drömmen om Sverige är drömmen om ett varmt pulserande hjärta mitt i snön. En hemvist och en vintersaga att vara stolt över. Vi har råd att bry oss om alla. Vi har utrymme, pengar, energi och hjärta nog att öppna upp det här blågula skalet mot oss själva, om omvärlden, och mot varandra.
Det är vad jag ska lära Milo. Med kärlek ska jag mota bort all egoism ur hans liv.
2010 kan bli året då vi halkar in på rätt väg där i snön.