Våra liv är en sorts ständig skilsmässa.
Vi splittras, söndras, faller ifrån varandra. Som stenar i omloppsbanor i rymden faller vi in i varandras väg ett tag, rasar sedan vidare, medan jorden med sin steniga mark kommer närmare för varje år.
Vi lämnar kvar små bitar av oss själva hos alla vi tilläts komma nära. Livet är på flera sätt summan av våra relationer.
En gräsänklingskväll för en tid sedan såg jag filmen The Tree Of Life med Sean Penn och Brad Pitt. Filmen är som en bildsatt bön, poetisk och stilla.
Rollfiguren som Jessica Chastain spelar utrycker det så briljant klarsynt i slutet av filmen.
The only way to be happy is to love. Unless you love, your life will flash by...
Enkelt översatt: Om du inte älskar kommer ditt liv bara att flimra förbi. Jag tror man måste ha levt ett tag för att till fullo låta den meningen blomma här inne. När jag ser tillbaka på mitt liv är det relationerna jag minns.
Jag har letat efter tusen kraftkällor men det enda jag hittat som står emot tidens tand, det enda som i förlängningen glittrar lika starkt som det gjorde förut, det enda som håller oss upprätta i den här mörka, märkliga tiden är kärleken. Till våra barn, till våra yrken, till våra fruar och män. Till våra medmänniskor. Kärleken konkurrerar ut allting annat.
I konsten framställs döden som skrämmande, en lieman med huva. Eller som en våldsverkare med kloförsedda händer. Men det är inte döden som söker oss.
Det är vi som kommer släpande med våra liv till döden, För varje år som går är det som om vi packar det vi har i en säck och sent på natten släpar vi det till dödens tröskel och knackar på.
Döden är lat. Den jäveln gör ingenting han inte behöver. Det är vi som älskar honom, inte tvärtom. När vi lever i kärlekslösa relationer, när vi bedrar varandra, när vi hämnas och är otrogna, när vi skriker åt våra barn, när vi skiljer oss, när vi super och drogar oss till amöbor, när vi vägrar se att uteliggaren har vingar och är en ängel, när vi skiter i Gud, när vi blir kåta av pengar och status, när vi säljer oss till den billiga underhållningen, när vi envisas med att prata skit om människor bakom deras ryggar, när vi aborterar bort foster, när vi hånskrattar åt allt heligt.
Då trivs döden. Då flyttar han närmare.
Då går du honom till mötes.
Men när vi är med våra barn, när vi vågar be, när vi försonas med människor som skadat oss eller som vi skadat själva, när vi ler mot främlingarna på bussen, när vi gifter oss för andra eller tredje gången, när vi utmanar logiken och hela den fördärvliga skuggvärlden genom att lita på varandra, rör vi oss varsamt ut ur tiden. Vi åldras inte längre.
Det är fantastiskt.
I helgen var jag i Göteborg och mötte människor som betytt väldigt mycket för mig. Vi har inte setts på länge. Vi levde för och av varandra under en period i våra liv som ligger rätt långt bakom oss. Jag såg deras ansikten och slogs av att de inte åldrats en dag på tjugo år. De såg ut som vi gjorde 1992. Det var väldigt befriande. Tiden hade inte segrat.
Vi var familj en gång, för rätt länge sedan. När världen var ny för oss. Ingen tänkte på döden då. Vi hade ingen adress till honom ens.
Vi föddes för fyrtio år sedan. Här är vi nu. Halva tiden har gått. Jag tänker på oss ibland.
Vi som älskade varandra så mycket.
