Det är nyttigt med rannsakan.
Jag ägnar mina dagar åt en rätt krävande sådan. Jag skriver en bok om mitt liv mellan 1992 och 2012. Tanken kom till mig sekunderna innan jag och min bror promenerade in till Fredrik Skavlans lilla soffgrupp, på SVT, i slutet av förra året. Plötsligt fick jag en tydlig minnesbild, den trängde fram och upp nerifrån, från lager av lager av bilder man samlar på under ett liv.
Pang!
1992.
Jag och Peter står och väntar på att få gå in till Robert Aschberg som hade en uppskattad teveshow de där åren.
Tjugo år mellan dessa minnen. Vad hände egentligen?
Jag har fått alla teveprogram jag medverkat i nedladdat på ett litet minne. När jag ser den där unga mannen fylls mitt hjärta med stor ömhet.
Jag tycker om honom. Min enda skräck är att han ska tycka illa om mig? Om mina pengar, mina priser, mina plattformar, min tro, min nykterhet.
I måndags var jag på galapremiären av "Nobels Testamente", efter en roman av Liza Marklund. Finns det någon rättvisa får Malin Crepin sitt stora genombrott efter sin fina insats som kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon.
1999 intervjuade jag Marklund i ett SVT-program. Det var sommar och vi var i Umeå. Jag hade precis givit ut min första roman, en långsam kärlekshistoria som utspelar sig under ett dygn och Marklund hade precis slagit igenom med dunder och brak som deckarförfattare.
Hon svepte in som en primadonna och jag imponerades mot min vilja. Under intervjun försökte jag plocka några finkulturella poäng genom att gå rätt hårt åt deckargenren.
- Läser du mycket deckare, frågade Liza blixtsnabbt.
- Nej, svarade jag.
Ridå.
Hon gjorde ett stolt, kaxigt och omtumlande intryck. I måndags ser jag henne ta emot en ros efter visningen framme vid bioduken och hon är sig lik. Jag har hört att väldigt många, alla kvinnor, inte tålde henne när hon arbetade som redaktör på TV4. Jag kan möjligen förstå det. Hon tar plats och hon gör det utan att be om ursäkt.
Jag har fortfarande ingen närmare relation med hennes böcker. Det är inte min värld. Däremot blir jag lite glad över att Expressen (som jag älskar, nästan motvilligt) skildras med viss ömhet och relativ autenticitet. Malin Crepin har följt med några av tidningens journalister för att skaffa sig en relativt trogen bild av hur det går till på en kvällstidning.
Skådespelare älskar att tala om sitt yrke som världens viktigaste. Det är som om teatern är det viktigaste i hela världen. Inga andra konstformer kommer i närheten av en lika grandios självspegling. Det är synd.
Fördomarna om kvällstidningar skulle ganska enkelt kunna avfärdas om människor fick en bättre inblick i hur arbetet faktiskt går till. Min respekt för människor som arbetar på Expressen är fullständig och ohotad. Det är stolta, kunniga och varmhjärtade människor som drivs av lusten att berätta om världen, både den stora och den lilla, för er läsare. Det är inget märkvärdigt arbete, men det är ett anständigt och värdigt arbete.
Jag är förälskad i hela färgpaletten. Lars Forssell visste vad han gjorde när han lät Lill-Babs sjunga hans texter.
Det är om detta jag vill skriva i mina memoarer, och det är också på detta sätt som Liza Marklund numera är erkänd och uppskattad.
För övrigt uppmanar jag alla att skriva sina memoarer. Det är ett stålbad, men också en frihet, som går utanpå allt ni någonsin kommer att få vara med om.
Rättelse: I en tidigare version av denna text var ordet färgpalett felstavat.
