Under vintern var jag i Göteborg rätt ofta. Att bo på hotell i sin gamla hemstad är som att se världen genom en omvänd kikare. Man ser taken, kyrkorna, gatorna, bilarna och människorna långt där nere, i ett nytt ljus. Staden visar ett annat ansikte och det är ett vackert, och rörande ansikte man gärna vill röra vid, varsamt.
Under några hektiska veckor spelade SVT Göteborg in succéprogrammet "På Spåret" i det nya, fina tevehuset på andra sidan Älvsborgsbron.
Jag har följt "På Spåret" sedan jag var tonåring. Det har varit som en ledstång genom nöjeslivet ända sedan dess. Känslan att sitta i tevesoffan och kunna svaren snabbare och bättre än de tävlande är svårslagen.
I år har jag tävlat med Johanna Koljonen, kulturjournalist. Vi kände inte varandra innan. Vi lärde heller inte känna varandra innan första matchen. Det fanns ingen tid. Johanna skickade ett sms där det stod "jag är en nörd som gillar Sagan om ringen och dessutom är jag feminist" och jag skrev tillbaka "det är allt vi behöver".
Johanna är från Finland och hon erkänner att hennes kunskaper i svensk geografi är begränsade. Dessutom hade hon aldrig sett programmet. Jag förklarar för henne att det nog är mer en fördel än en nackdel eftersom den överdrivna respekten för programmets tradition kan verka lätt förlamande.
På väg upp från Malmö till Göteborg och vår första match mot förra årets finalister Hans Rosenfeldt och Jessica Gerdin hittar Johanna, av en välsignad slump, en broschyr om Värmland, på sätet bredvid sig. Där står det lite om Karlstad, Arvika och Kristinehamn. Som av en gudagiven händelse är Kristinehamn en av städerna som dyker upp i programmet. Vad är oddsen för en sådan grej?

Johanna är en underbart manisk människa som lyckas fokusera all sin kunskap inåt, renodla skallen och hjärtat, och tillsammans kompletterar vi varandra briljant.
Efter den där första matchen har jag örat mot logeväggen och hör Rosenfeldts förtvivlade telefonsamtal till en vän efter att vi vunnit över dem. Det är nämligen något man som tittare kanske inte är medveten om. Men när man sitter i någon av de där vagnarna och man känner att man har chans att vinna en match, så är det väldigt lite lek, och väldigt mycket tävling.
Vi vinner också vår andra match och i semifinalen får vi möta två framgångsrika och roliga killar med hög svansföring. Vem kan slå Filip och Fredrik? Det är ju en fråga som de själva valt att kalla ett av sina program. Nu vet ni svaret. Marcus och Johanna kunde.
Det är väldigt roligt att vinden vänt för programledarparet Luuk/Lindström. De har lyckats med ett omöjligt uppdrag. Att behålla tittare och få nya till ett program som rullat i över tjugo år. Att de dessutom hade den goda smaken att bjuda in Håkan Hellströms briljanta kompband Augustifamiljen och artister som Sofia Karlsson, Magnus Carlson och Ebbot Lundberg är naturligtvis en briljant vitamininjektion.
På fredag är det final.
Jag kommer vara nervös och fokuserad. Jag kommer vara Italien mot Frankrike. Det kommer kännas som terror. När man kommit så här långt vill man vinna. Att vinna "På Spåret" är i vårt märkligt cyniska medielandskap en av de vackraste och värdigaste titlar man kan vinna. Det är stort bara att vara i final. Allt det där vet naturligtvis också våra högt begåvade motståndare, Peter Apelgren och Helene Benno. Det lovar att bli en klassisk final.