Sverige är ett rationellt land. Vi är söner och döttrar till Alfred Nobel. Vi uppfinner skruvmejseln och dynamit. Vi är handlingens bröder och systrar. Inte behöver världens mest upplysta land något så ogripbart som en vitskäggig farbror på ett moln?
Organisationen Humanisterna gick nyligen ut med en kampanj som konstaterade att Gud NOG inte finns. Minst sagt en smula ängsligt av en samling ateister kan man tycka. Man menar att religionen tar för mycket plats i det svenska samhället.
I sitt manifest hävdar föreningen att "över 80 procent av Sveriges befolkning inte är religiös."
Jag tycker ändå det är mer intressant att försöka ta reda på vem Gud är, i stället för om Gud är.

Har Gud blivit en samarit för oss vilsna, otrygga stackare? Har Gud gått och blivit socialist på gamla dar? Finns han där för oss nedbrutna, sorgsna och otillräckliga? Eller är han den strama moralpredikaren, bäst personifierad hos Jan Malmsjös rolltolkning i "Fanny och Alexander"?
För mig är det glasklart. Gud finns i konsten, i litteraturen, i mystiken, i de små vardagliga undren. Vi väljer olika namn på det där onämnbara som gör att vi orkar när livet känns omöjligt att leva, när vi begraver våra föräldrar eller döper våra barn, när vi blir nyktra eller fria från droger, när vi gifter oss eller sitter glöggstinna i julottan.

Vi kanske är obekväma med att kalla den där friden för Gud, men vi rör vid honom när vi sitter på en klippa vid havet eller lägger oss på rygg mitt i det öppna landskap som Ulf Lundell gjorde till Gud i sin nästan-nationalsång från 1982. Vad är väl den låten om inte en hyllning till Gud?
Gud är en homohatande halvfascist som lever kvar i stenåldern. Eller Gud är en tolerant människoälskande framtidsman. Det beror kanske på vem man frågar.
Vem är Gud? Jag frågar prästen Linda Annersten i Umeå:
- Gud är kärlek och vill kärlek och är det då inte rimligt att Gud också vill underlätta för människor att leva i livslånga kärleksfulla relationer?
Jag får en fråga tillbaks. Jag svarar ja på den. Guds kärlek är självklart blind. Om det är Pelle och Lotta eller Pelle och Torbjörn som älskar varandra är av mindre betydelse. Kärleken går först. Alltid. Alltså slår kärleken ut all intolerans.
Men det känns som att Sverige och Gud drar åt olika håll. Det är en sorts skilsmässa. En rätt snygg sådan. Ingen skriker. Ingen kastar porslin i väggarna. Gud har inte en chans. Sverige snor åt sig vårdnanden av alla sina medborgare.

Sverige sliter i sina kedjor som Cujo. Vi vägrar att sitta där vi blir satta. Det är detta jag älskar med det här landet. Det finns en lågmäld revolt i att vilja rå om sitt eget hjärta utan inblandning från högre instans.  
Kyrkan tappar folk. Det är ingen hemlighet. Liksom mycket annat i samhället är tron individuell. Vårt behov av samlingsplatser tycks minska för varje år.
Varför misslyckas kyrkan med att fånga upp andligheten? "Jag tror på något men vet inte om detta är Gud..."
- Kyrkan måste akta sig för att uppträda som om hon ägde hela sanningen. En kyrka som beter sig så kommer aldrig att intressera sig för människors andliga trevanden. Varför skulle hon? Hon vet ju ändå vad som är rätt. Ingen har hela sanningen, inte ens kyrkan. Kyrkan är också sökande i någon mening, säger Linda Annersten.
Får man ha tvivlet som en del av sin tro?
- Tvivel är en del många människors tro och det är som det ska. Tron är en gåva från Gud, den är ingen prestation där vissa är mer lyckosamma än andra. Ärlighet är en förutsättning för andlig mognad. Jag tänker att det är oerhört viktigt att kyrkan ständigt tar ställning för den utsatta människan.
Gud som en rebell alltså, en kraft och gåva mitt i tiden. När jag kom ut som sökande, radikal katolik, var det precis så jag tänkte mig honom. För mig är han en mentor, en radikal, principfast gammal sosse. Som vänstern var förr. Innan alla radikala krafter köpte villa och slumrade in i plaststolen under äppelträdet.
Är svenska kyrkan ängslig?
- På sätt och vis tänker jag att Svenska kyrkan är modig. Den har en ambition av att vara en demokratisk kyrka med mångas röster. En ängslig kyrka skulle aldrig tillåta en sådan brokighet av uttryck och oliktänkanden.

I en sorts kontrast till kritiken av en ängslig svensk kyrka finns ju min egen katolska tro.
Det finns en lockelse i den katolska lärans hjärtliga rättesnören. Wilhelm Höjer är 28 år och journalist på Vatikanradion. Han är stationerad i Rom och förmedlar nyheter och debatter till svenska lyssnare.
- Jag tror att svenskar föredrar sina egna andliga erfarenheter framför vad de ser som kyrkans dogmer och doktriner, säger han.
Linda Annersten vilar trygg i sin tro. Både på Gud, svenskarna och kyrkan:
- I någon mening kan ett land göra sig av med Gud. Samtidigt så är Gud inte beroende av människan. Gud skapar i världen och påverkar världen utan vår medverkan. Guds existens är inte beroende av om vi tror på Gud eller inte.