Man säger ibland att något är så hemskt, eller så underbart, att det inte går att sätta ord på. Det stämmer inte. Det hör till författarens viktigaste uppgifter att sätta ord på det där allra innersta, det där allra heligaste. En författares uppgift är att resa runt med sina perversioner och ställa dem på en scen varje kväll. Varför? Därför att de kan och väldigt ofta är, också dina egna perversioner.
Det vi lyckas sätta ord på överlever vi. Allt vi gömmer, glömmer eller svär oss fria ifrån, hukar ett tag i skuggorna, men bidar bara sin tid. När vi somnat dyker de där skuggorna upp som mardrömmar.
Allt vi är rädda för eller tycker illa om måste vi konfrontera. Det kan vara fördomar om poeter, bloggare, fotbollsfans, Sverigedemokrater eller så kallat vanligt folk. När vi bjuder in med en öppen hand till samtal så vinner vi.
Om vi envisas med att endast tala med sådana som vi känner oss trygga och bekväma med dör långsamt luften i rummet. Om vi endast bjuder in folk som delar våra uppfattningar i allting kommer vi aldrig utvecklas. Vi kommer sitta och nicka med i allt resten av våra liv.
Det är därför som en fotbollsförening alltid gör ett misstag när de sitter på sina fina styrelserum och skriver brev till "de riktiga fansen" och med en papegojas envishet hävdar att fansen som bråkar inte är "riktiga fans" utan i stället "barbarer" och "huliganer" som bara vill slåss och egentligen hatar fotboll. Man skär loss svansen utan att se att den växer ut direkt igen.
De som slåss ser sig i själva verket som de riktiga fansen och när klubbarna, tillsammans med en ständigt lika fradgastinn och indignerad mediakår, med en sorts upphöjd bestämdhet definierar vem som är en riktig supporter och vem som inte är det, så förenar detta avståndstagande de våldsamma falangerna ännu mer. Hela världen är emot dem. Det är klart att de måste ha rätt!
Att försöka förstå och räcka ut en hand är aldrig samma sak som att acceptera. Men när vi höjer upp oss själva och sparkar neråt, när vi som enskilda människor, i media, i ett parti eller i en fotbollsklubb, anser oss ha rätten att välja vilka vi anser vara medmänskliga nog för ett samtal, diskvalificerar vi oss själva.

När en våldsam supporter med klubbmärket tatuerat på bröstkorgen får höra att hans (perverterade) kärlek inte är den rätta sortens kärlek, vad tror ni händer då? Skrubbar han bort märket? Ger han efter? Inser han det meningslösa, dumdristiga, livsfarliga och värdelösa i att slåss i en klubbs namn?
Nej. Jag tror han i stället inser att det är HAN som är frontsoldaten i ett krig som slipsarna i styrelserummen inte fattar ett skit av. Vi kan tycka vad vi vill om hans våldsamhet. Det är klart att vi måste fördöma våldet. Men för att komma till rätta med det måste vi tala med honom. När vi kapar alla band till honom är han förlorad för alltid.
Samma sak gäller med politiska motståndare. Om vi vägrar tala med dem har vi direkt gjort oss märkvärdigare än vi är och i hemlighet, i mörkret, kan våra motståndare i stället växa sig större och farligare.

Det vi inte talar om blir till troll i mörkret. De spricker i ljuset. Våra värsta fiender blir mänskliga om vi talar till dem. Vår största skräck blir en fjäril mot vårt fönster. Vår rädsla för döden blir ett leende i trängseln. Allting går att sätta ord på. Alla är värda ett värdigt möte. Alla har också skyldighet att ta emot den utsträckta handen. Och en rättighet att låta bli.