Det är tio år sedan Björn Afzelius dog. Jag såg honom strax före hans död, i det gamla radiohuset i Göteborg.
Jag smög omkring och bandade mina dikter i en studio när en smal skugga strök förbi studiofönstret. Han såg mycket sjuk ut. En kort tid senare var han död.
Jag tyckte alltid hemskt mycket om hans musik. Jag tyckte om honom, fast vi aldrig träffades. I min bok är han det bästa som kommit från Göteborg, fast han inte ens föddes där, utan levde där från mitten av sjuttiotalet och fram till sin död.
Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.

Wiehe klarade sig. Alla andra klarade sig. Till skillnad från många andra som överlevde sina småsinta kritiker, dog han utan att få sitt rättmätiga erkännande.
Sista tiden har jag haft anledning att fundera på vad det var med honom som lockade fram det där avgrundsdjupa hatet.
Han var ett öppet mål. Han skrev texter om kärlek, politik, längtan, skilsmässor och sina barn. En del fantastiskt vackra. Hans politiska övertygelse var aldrig starkare än det lågt stämda vemodet. Han talade sällan om bristen på erkännande, på avskyn han fick utstå, men det är tydligt att det plågade honom.
Hans brott? Han fick folkets kärlek. Det har alltid varit oerhört provocerande för etablissemanget. Mer då? En del enkla, på gränsen till banala, kärlekssånger som går rakt in i hjärtat om man fortfarande har ballar nog att visa sig sårbar. Till skillnad från Mikael Wiehe var Björn Afzelius enbart en känslomänniska. Wiehe är det också i hög grad. Men hans sånger är känslomässigt smartare. Hans poesi en aning mer intrikat. Afzelius gick inga om vägar alls. Han såg lite löjlig ut, i sitt för långa hår i nacken, sina skjortor. Till råga på allt älskade han god mat och ett glas rödvin och trivdes utmärkt fint i sitt hus i Ligurien i Italien.

Visst måste det vara något fel på en man som älskar rättvisa och god mat? Visst är det något suspekt med en man som drar in hundratusentals kronor till välgörenhet men skriver sagolikt vackra kärlekssånger till sina döttrar?
Hans vankelmod provocerade. Hans ärlighet genererade det allra smutsigaste hat man kan tänka sig.
Efter hans död gjorde Hoola Bandoola en fin hyllningsspelning och på den medverkar bland annat Joakim Thåström. Jag tänkte redan då, varför måste en människa dö för att få sin rättmätiga uppskattning?
Jag hoppas att Afzelius kände folkets djupa kärlek och att hatet, bristen på erkännande, och småsintheten inte tyngde honom allt för djupt. Tyvärr tror jag inte att det var så. Jag tror han led av att vara missförstådd, bespottad och illa omtyckt, förtalad och avskydd utan anledning. Han dog för tio år sedan och det är en stor skam att han fick dö och hans belackare leva vidare, småvisslandes i sitt andliga mörker.

Skulden är tung över alla de uppburna kulturpåvar som år ut och år in tog heder och ära av Sveriges kanske ömtåligaste och ärligaste artister.
Björn Afzelius blev bespottad för det han borde blivit hyllad för. Han vågade visa sig taffligt sårbar och fick betala straffet. Det är häpnadsväckande läskigt när man tänker på det.