Svartsynen är vår tids syfilis. Melankolin är en paria, en sorts mänsklig defekt. Den vardagliga nedstämdheten är vår tids hatade folksjukdom. Redan de gamla grekerna (och romarna) visste att man kan bli sjuk av sorg. I vår upplysta tid har vi devalverat sorgen till femton minuter gråtpaus mellan skratten. Inte konstigt att vi ständigt tycks bära en värk i hjärtat. Inte konstigt att tio tusen liter gömd gråt droppar ur oss som en kran av mörker vi glömt stänga.
Vår tids rädsla för alla former av svaghet tar sig ibland bisarra uttryck.
Tror vi verkligen att vi kan säga upp vår egen sorg? Som man säger upp prenumerationen på en tidning man tröttnat på. Är vi verkligen så naiva att vi tror att vi kan ligga, jobba, supa eller droga bort det där mörkret i ögonvrån?
Bjud in det i stället. Lägg en arm runt döden. Sätt dig ner och häll upp ett glas iskallt vatten till den där benige jäveln i luva. Be honom ställa undan lien i hallen och lyssna på honom en stund.
Det enda vi med säkerhet kan säga om våra liv, att vi alla kommer bli drabbade av sorg, är något vi är på ständig flykt ifrån. Vi är så rädda för vårt eget allvar att vi gömmer undan det. Vi har ett gråtande barn längst in i garderoben. Vi är på bottenvåningen och skrattar med de andra.
Det är när omgivningens falska budskap träffar fel som vi blir förvirrade, nedslagna och uppgivna. Sorg är egentligen inte särskilt hemsk. Sorgen är mer en mötesplats än en känsla. Det är ett ställe att varsamt lära känna sig själv och sina medmänniskor på. Sorgen är också världens mest solidariska rum. Här är alla lika. Ingen skonas. Just därför skonas alla.
Jag är medlem i Anonyma Alkoholister. Det är världens bästa klubb. Alla borde vara med i den. Även om man inte är ett nyktert fyllo.
Jag ska inte berätta vad vi säger och gör, det är inget hemligt eller märkligt, bara väldigt befriande och värdigt, men jag kan berätta lite om hur det är att sitta vid ett bord med en kopp kaffe och lyssna på hur fullständiga främlingar på pricken lyckas beskriva mitt liv genom att utan omvägar berätta om sitt eget. Det är rena kvantfysiken. Det är oerhört märkligt och väldigt trösterikt att vara en del av en gemenskap, att sänka tonläget.
Jag är inte unik. Eller i alla fall lika unik som du.
Vid stora katastrofer är det som om vi kollektivt tar ett steg tillbaka. Haiti. Tsunamin. Vi berörs. Vi ser på varandra med ny varsamhet. Vi borde leva nära katastrofen dagligen. Vi borde alltid se på varandra med omsorg och tolerans. Därför då löper det små vägar av stjärnor mellan oss alla. Små blomster av himmelsk eld bildar ett mönster från varenda en av oss, löper som ett stygn mellan oss på bussen eller på gågatan. Vi hänger ihop. Ingenting av det som gör ont är något att vara rädd för.
Jag har ett väldigt begränsat socialt liv numera. Jag umgås bara med familjen och taxichaufförer. Det är okej. Det är mitt eget val. Jag försöker besvärja vardagen med varma tankar på att människor jag inte känner, som har sina liv i lägenheter eller hotellrum strax intill mitt, är som jag de också. Det är väldigt trösterikt att tänka så.
I natt vaknade jag av att någon grät. Jag gick upp och tittade till Jonna och Milo. Men de sov. Jag gick ut i badrummet och när jag skulle skölja ansiktet och tittade i spegeln såg jag att det var jag som gråtit.
