Marcus Birro

Jag lever i de snörpta munnarnas stad

Publicerad

Förr ville alla till himlen. Nu vill alla till Stockholm.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingenting lockar en folksamling som en folksamling. Alla vill dit där alla andra redan är. Alla vill se ut som alla andra. Det finns människor som ser på pricken ut som tusen andra bara i mitt kvarter men som ändå är helt övertygade om att de är helt unika, skiljer ut sig, är säregna och speciella.

Det löjligaste av allt? Att jag är en av dem. Det krävdes en ärlig göteborgare och vän för att säga mig sanningen:

- Du ser ut som en Söderbo, Marcus.

Jag är ju det, tänkte jag. Och slogs av kraften i likriktningen.

Jag lever i de snörpta munnarnas stad. Vi lever i en tid som vi för femton år sedan trodde skulle se annorlunda ut. Då talades det om friheten i den nya tekniken, att den skulle underlätta för alla att bo där de ville, i röda stugor vid stilla sjöar med skogen som granne. Man skulle kunna sitta var man ville och sköta sitt jobb och sitt liv via tekniken. Det blev så. Men det blev på ett helt annat sätt också. För alla trängs mer än någonsin. Trots teknikens oerhörda landsvinningar så trängs vi i städerna. Fortfarande är Stockholm en magnet som vibrerar, lockar och drar.

Men varifrån kommer denna gallfärgade syrlighet i folks ögon? Jag möter ju framgångsrika människor på de här gatorna.

Hornstull kryllar av folk som lyckats i livet, som får jobba med det de vill, som har en spännande fritid, som tränar, källsorterar och grillar på innergården. Ändå ser de så arga ut. Södermalm kryllar av unga kvinnor som förvandlats till arga tanter. De tycks tro att den nya tidens feministiska vänstervind, själva friheten i sig själv, kräver att de beter sig oförskämt mot andra, särskilt män de inte känner men kanske läst något att någon sagt något om...

Vi definieras utifrån vilka övertygelser andra tror att vi har. Vi förminskar varandra som människor. Vi blir varandras fiender utan anledning.

Ingen ler. Den som ler utan anledning måste vara en idiot. Eller kristen. Vilket på Södermalm är ungefär samma sak...

Så vi vrider om våra hjärtan, drar ner jalusierna. Vi drar en hand över ansiktet och utplånar allt medmänskligt, allt inkännande, allt solidariskt. Vi kliver med viss möda över tiggarna som sitter vid nergången till Hornstulls tunnelbanestation och borrar blicken stenhårt fast vid en osynlig punkt några meter längre fram.

Busschauffören kör ut en pappa med två små barn för att det fattas två spänn på hans busskort. Ingen kommer till undsättning. Vi går på gatan och ser ett par komma gående emot oss och bestämmer oss för att det är dem som får flytta på sig. Om vi ser på varandra är det med förakt och leda.

- Tro inte att jag ser dig för att du är du. Tro inte att jag ger dig något med den här blicken. Jag ser dig enbart därför att du står i vägen för mig!

När jag lämnat Milo och Mimmi efter promenaden till förskolan (det var jag som var pappan som åkte ut från bussen) och promenerar under de skummande träden på Långholmen tinar ändå mitt hjärta. Det är ju så vackert här. Det är verkligen också mitt och min familjs hem. Trots allt och alla. Detta kan vara Sveriges vackraste plats att vara på och jag förstår att folk längtar hit. Vad jag inte förstår är alla dem som faktiskt hittar hit och ändå går runt som osäkrade vapen av bitterhet.

Världen är ingen brottsplats. Världen är en pulserande knutpunkt för oss att mötas på i solidaritet och omtanke.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag