Vad är Sverige för något?
En ängslig blindtarm på drift i ishavet eller en världsledande nation i framkant?
Mycket av det vi är kända för utomlands är sådant som vi medvetet och demokratiskt valt att montera ner de senaste åren. Först i socialdemokratins regi, på senare tid i alliansens. Vi har skämts lite för vår starka välfärd, våra kollektiva, solidariska lösningar.
Det är lite som på 80-talet när vi var det enda landet i den fria världen utan tv-reklam. Vi skämdes. Fast tv-reklam är bland det vidrigaste som finns ville vi ha det. Eftersom vi var livrädda för att bli betraktade som en socialistisk stat med gråa hus, eviga trottoarer, ösregn och sorgsna gummor med sjal över huvudet som köade utanför tomma matbutiker.
Vi ville vara USA. Så nu är vi lite mer som USA. Vi har massor av apotek (men ingen medicin i tid), vi har avreglerat allting, från taxi, tågtrafik, till omvårdanden av våra äldre (som inte är våra längre, utan de privata vårdbolagens) och vi ljuger fram ett leende i mungipan när vi ser vad som hänt med vårt älskade Sverige.
Sveriges riktiga nationaldag är inte i dag, utan midsommarafton. I dag är en sorts midsommar-light. Vi är lediga och lite yrvakna. Hur gör man nu? Ska vi göra som i Norge och rusa runt med flaggor? Ska vi sjunga nationalsången med darrig stämma? Eller ska vi dricka svalt vitt vin och äta rädisor ur en korg på en gräsmatta någonstans?
Vi har fortfarande mycket att vara stolta över. Våra rena städer, vår sagolika natur, våra sjöar, våra långa avstånd. För mig är Sverige skogarna mellan städerna, lika mycket som underbara Hornstull i Stockholm. De långa avstånden mellan byarna har skapat långa avstånd mellan människor. Jag älskar det svenska vemodet. Jag älskar de tungsinta diktarna. Boye, Strindberg, Dan Andersson, Ekelöf. Tranströmer. Alla dem som i ord lyckas beskriva detta nordiska mörker och vad det gör med oss. Det är därför midsommarafton är vår egentliga nationaldag. För att vi är ett mörkrets och skogarnas folk. Därför är det logiskt att vi firar det dygn på året då ljuset triumferar över mörkret.
Mycket av det typiskt svenska, det som skiljer ut oss som vackra blommor i världens trädgård, är sådant vi gjort av oss med. Det är synd.
Lundell sjunger “Det är folket som bygger landet" och han har rätt i det. Den riktigt svåra och stolta utmaningen infinner sig när man måste acceptera den sanningen också när folket vill bygga landet med Sverigedemokraterna, med mindre tolerans, med mer rädslor, med färre solidariska samlingspunkter. Det är lätt att tycka om folket när folket tycker som du. Men vad händer när folket skenar åt ett håll och du vaknar upp rådvill och förbryllad åt ett annat håll? Vem har rätt då? Vem bygger landet då?
Man kanske får göra som Strindberg. Bli olycklig och eländig och fly landet. För att sedan skriva "Hemsöborna", hans ljusaste bok, under svårmod och landsflykt. Aldrig älskar vi Sverige som när vi sitter på en bar i Spanien eller Italien och hör "The look" med Roxette. Varför är vi svenskar utomlands men aldrig här hemma?
Jag är stolt italiensk medborgare. Men jag är lika stolt svensk. Jag älskar det här landet som man älskar en bror eller en syster. Jag begriper mig inte alltid på min systers olika val i livet, men jag älskar henne eftersom hon är som jag, är en del av mig.
Grattis Sverige.
Det är det allra minsta du är värd.
Jag älskar dig.
Älska dig själv också!
