Det är givetvis en sorts brist. Att vara ledig är en underskattad talang. Jag brukar roa mig med att studera mina medmänniskor, i alla sammanhang. När jag är i lekparken nedanför den vackra Högalidskyrkan där vi bor, finns det en del mammor och pappor som är suveräna på att vara lediga, samtidigt som de vakar över sina barn.

Jag är svårt imponerad av dem, särskilt kvinnorna. De kan stå och samtala med någon, och ha ryggen mot plaskdammen, och ändå vara helt säker på när deras lilla dotter är på väg att ramla eller av någon outgrundlig anledning (barns anledningar är alltid outgrundliga, därför gudasända) plötsligt rusa ut genom den lilla allt annat än barnsäkra grinden.

De blir aldrig det minsta stressade. De är lediga i sig själva på något sätt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag var som dem.

Jag har lagt hela mitt värde i mitt arbete. Jag är plågsamt och pinsamt beroende av skrivandet. Hela världen är en låst dörr och skrivandet är den enda nyckeln. Det är från detta jag nu ska vila.

Det är som att hälla ut spriten för ett fyllo.

Jag har läkarintyg på att jag måste sluta arbeta under en period. Vad jag gör? Tvingar mig. Min fantastiska familj (jag förtjänar de antagligen inte men älskar dem som om jag gjorde det) har överseende med mig. Som man har överseende med väldigt sjuka människor. Det är inte deras fel.

Arlanda är ett myller av halvpackade skandinaver i foppatofflor och jag är sur på allting.

Ärligt talat... Foppatofflor... Varför måste ledighet vara det samma som idoti?

Mest på mig själv för att jag är en idiot.

Till sist landar vi i Venedig och först då är det som några av de hårt uppdrivna fjädrarna äntligen lossnar.

Sedan ser jag havet och äntligen sjunger världen och jag samma sång.

Vad jag fortsätter att göra?

Jag sitter i en stol av plast i skuggan eller leker i en pool med mina barn. Jag läser italienska sporttidningar och smörjer in mig med den starkaste sololjan (som det hette förr) jag kan hitta. Jag pussar min fru, köper en glass, tar en promenad genom majsfält, hittar små grusstigar som inte leder någonstans och sitter vid havet, precis där vågorna rullar in och lyssnar på Melissa Horn, Ulf Lundell, Jakob Hellman och Mauro Scocco.

Dagarna går. Och långsamt, värdigt och underbart är det som att bli född på nytt, kliva in i en värld dit jag inte behöver nycklar. Det är öppet ändå. Det tog sex dagar att plana ut, att känna framhjulen stanna någon halvmeter ut över stupet. Den gamla kroppen svajar men stannar på rätt sida och långsamt baxar jag tillbaka mig själv till livet.

Solen är ett syskon. Jag törs följa eldflugans blinkningar och inte som förr, dess mörker. Ljus, mörker, ljus, mörker. Välj din väg, medborgare. Så enkelt är det. Och så förtvivlat svårt.

I måndags köpte jag foppatofflor med italienska flaggan på. Min fru såg roat på. Det slog mig inte förrän dagen efter vad jag faktiskt gjort. Äntligen kommit ut ur den konstnärligt skitnödiga garderoben. Tofflor som inte känns som tofflor utan som andetag... Vad kan vara mer frihet?

Sand mellan tårna möjligen. Och det har jag ju.

Italien är ett märkligt land men det är också världens vackraste land. Det är ett bra land att landa i om man vill lära sig den magiska konsten att faktiskt vara lite ledig under en period.