Vi har blivit ett kulturfientligt land. Vår blick når allt kortare. Det är som om den dör bara några meter ifrån oss, faller ner som gammalt ljus på golvet. Vi orkar inte se längre än till vår egen välstädade bostadsrättstrappa.
Det är kroppens fullständiga seger över anden.
Allting handlar om fysisk status, om fysiska ideal, om att vara smal, ung, vacker, framgångsrik. Alla vet och accepterar att man måste hålla kroppen i träning. Vi vet vad som händer om vi slår dank i soffan och fyller oss med chips och smågodis. Vi blir feta. Det vill vi inte så vi tränar. Vi tränar som dårar. Vi avsätter varenda liten ledig timma åt fysisk träning.
Gott så.
Men samma regler gäller ju för andlig spänst. Det kostar på. Vet vi då inte att vi blir mjuka, skadade, förslappade, förslavade, meningslöst avtrubbade i hjärnan och i hjärtat av andligt träck, av moraliskt förfall, av att vi vägrar fylla vårt inre med annat än det som är snabbt, värdelöst, uselt och konstruerat?
Ja, det tar emot att läsa annat än Travguiden. Ja, det kan vara besvärligt att hitta in i Marcel Prousts magiska värld. Det är ingen helt igenom enkel sak att läsa Bibeln eller ens Tomas Tranströmer men varje gång vi orkar utmana vårt slappa intellekt så belönas vi med andlig och intellektuell spänst.
Vi belönas med tröst och igenkänning.
Varför vill vi inte det? Varför vill vi hellre gapa som lobotomerade apor framför dynga? Varför väljer vi att spilla vår tid, alltså våra liv, på groteska monster och teveprogram.
Jag var 14 år när Palme mödades. När jag ser filmen om honom på bio ser jag den tillsammans med min pappa, en numera pensionerad arbetare av den gamla skolan. Han förfäras mer över mina kristliga vandringar än han gör över en svekful vänsters irrande i dimman. Jag älskar min pappa (och mamma) just för att de vågar vara både arbetarklass och drömmen därifrån. För mig är arbetarklassen drömmen därifrån. Arbetarklassen är de som hårdast surrat sina barn vid fördomarnas skampåle.
När jag blev jagad av de sinneslöa mobbarna längs kryddgatorna i Angered visste jag att det fanns en plats de aldrig gick in på. Biblioteket. Så sjuka blev de aldrig. Där fick man vara i fred. Biblioteket blev min tillflyktsort på jorden och alla ur arbetarklassen vet att man läser av en enda anledning. För att man inte tror att man är något. Medan mobbarna skriker att man inte ska tro att man är något...
Jag är svårt och hårt präglad av en solidarisk socialdemokrati. Jag blev sosse som 13-åring, tack vare Palme. Jag gick på en del SSU-möten. Jag bar mitt "Rör inte min kompis"-märke med stolthet. Jag tog striden därför att sådana som Palme lärde oss att strider är bra att ta, även om, och särskilt när, man inte har en chans att vinna dem.
Efter min krönika i förra veckan om en försoffad fackföreningsrörelse svarar husorganet Aftonbladet med att fullständigt tillintetgöra mig som människa och skribent. Jag hånas, förlöjligas, anklagas att vara muslimhatare, kvinnohatare och arbetarhatare när det är precis tvärtom. Vänstern ser inte sitt eget svek och därför skjuter de budbäraren medan han rullar ut sitt meddelande men innan han hinner läsa det.
Hade Palme kommit tillbaka till den här världen hade han blivit kristdemokrat han också. I rent äckel och avsky inför den spelade fördomsfriheten som den svenska så kallade vänsterrörelsen med svart ilska ägnar sig åt.
