Jag skriver mina memoarer. En smula förmätet kan man tycka. Jag också. Men jag skriver dem ändå. Eller första delen av dem snarare. 

Jag fyller fyrtio i år. Det är exakt tjugo år sedan jag debuterade som poet. Mycket har hänt sedan dess. Med mig, med Sverige, mitt skrivandet, med medierna inte minst. Det är om detta jag skriver. Det är ett extremt lustfyllt arbete.

1992-2012. Det är årtal som kommit i fokus i veckan, sedan Whitney Houston hittats död i ett badkar i ett lyxhotell i Beverly Hills.

1992 gifte sig Houston med Bobby Brown. Det sägs vara startpunkten för hennes sönderfall. Som om kärleken till en annan människa kunde få en att vilja fly från allt. Så fungerar det inte.

Hela världen såg hon på medan en av musikvärldens största stjärnor knarkade ihjäl sig. Hon hade ingen liten etta i Hägersten att gömma sig i, inga persienner på trekvart, ingen möjlighet att dra ut telefonjacket och glömma världen några dygn.

Världen spanade på henne genom tusen ögon dygnet runt. Hon kom aldrig undan. Samtidigt får hennes dåvarande man skulden för en död och utplåning som alla, både du och jag, och miljoner till, sett med jämna mellanrum under de här tjugo åren. 

Människor som söker sig till ljuset är inte alltid människor som trivs med att de söker sig till ljuset. Det blir en omöjlig ekvation. Självföraktet stegras. Flykten är enkel. Sprit, droger, tabletter. Världen går att uthärda när själen är på flykt. 

20 år av droger och död. 20 år för människor i Whitney Houstons närhet att tvinga henne att bli drogfri. 12 gånger 20 månader för gamarna att stilla sig. För arrangörer, producenter, skivbolag, livvakter, och alla andra jävlar som höll henne under armarna under lång tid, att komma till insikt och tvinga henne att överleva. Alla visste. Men ingen gjorde något. Ingen gjorde tillräckligt.

Nu är hon död. Det tog tjugo år för henne att dö. Jag tror inte hon ville dö. 

Jag tror att hon i sina drömmar, under bakruset, eller de tusen ändlösa timmarna av meningslöst rus, såg sig själv glida fram längs en röd matta, nykter, vit, frisk, utvilad. Jag tror hon drömde sin framtid. Jag är säker på att hon planerade för en nykter comeback. Alla knarkare och fyllon drömmer om att bli nyktra, helst om de kan påtända och packade när de blir det...

Fotografierna från hennes hotellrum är fruktansvärda. Rester från hastigt uppätna Roomservice-middagar, en macka med sig in i badrummet. För henne var det bara ännu en dag i livet. Hon hade inga planer på att försvinna. 

Nu är hon borta för alltid.

Vilket ansvar bär alla människor som lät bli att försöka rädda henne. De fick tusen chanser men gick åt ett annat håll. Som om en medmänniskas dödslängtan inte är en sak för någon annan. 

Det var inte Bobby Brown som drogade ihjäl Whitney Houston. Det var Houston som drogade ihjäl sig själv. Men från starten, 1992 och fram till hennes död nu i helgen, skjuter det upp tusentals nödraketer mot den svarta himlen. Alla såg dem. Alla såg varenda en av dem. Inte en jävel lyfte en hand för att rädda henne. Därför är hon död nu. 

Den viktigaste resan jag själv gjort mellan 1992-2012 är att jag sökte och fick hjälp mot min egen dödslängtan. Jag räddades i sista stund. Havet stormade, helikoptrarna sände ner sina livräddare en sista gång och jag klamrade mig fast vid räddningen som ett barn klamrar sig fast vid sin mor.

Jag är aldrig mer än en meter från döden. Gud, skrivandet och min familj påminner mig om giftampullen som bor i mitt blod.