Missbruk och sorg. Där har ni skammens vackraste medaljer.
Om ni visste hur det smusslas med sprit och piller, med droger, sex, spel, mat, socker, bergsklättring och tusen andra källor till fördärv.
Ändå börjar allting så bra. Missbruket är din nyckel till livet. Du är äntligen fri från blyghet och tristess. Världen får ett skimmer som vibrerar i azurblått och som är nästan välsignat i sin inlevelse, i sin varsamma omfamning.
Sedan går det mesta utför och allting handlar om att dölja det hela världen ser. När ingen finns kvar som inte vet finns alltid du kvar. Dig kan man lura. Du lurar dig själv i tiotals år och bryter du inte fallet dör du. Du dör av ditt missbruk om du inte slutar. Ingen överlever. Det finns ingen som överlever. Alla dör.
Men det finns hjälp. Det är ju det vackra i sagan. Det finns hjälp!
Varje gång jag läser om människor som är öppna och ärliga med sitt missbruk gläds jag. Det betyder så oerhört mycket för människor som tror att de är ensamma att få läsa om dessa öden.
Men ingen är ensam i detta. Ni som aldrig upplevt missbruk kanske tröttnar på människor som gärna och tydligt berättar om sin alkoholism, sin bulimi, sina drogproblem eller vad det kan vara. Men de människorna är guider i underjorden. De människorna är som eldflugan på natten på lantstället när man var ung, tonåring kanske, och följde det där nästan övernaturliga blinkandet från hundratals eldflugor hela vägen hem.
Vi är alla lika, i missbruk och sorg. Vi som tvingats ner på golvet med ett knä i ryggen från Gud, vi som tvingats till underkastelse för att alls ha en chans att överleva, vi upptäcker rätt snart att vi är oerhört lika varandra.
Det spelar ingen roll om vi är unga Sverigedemokrater, hyllade skådespelare, framgångsrika affärsmän, firade sångerskor eller en poet från Göteborg. När vi öppnar dörren till källaren med äggkartonger på väggarna, när vi häller upp det sura men underbara automatkaffet och slår oss ner för ett möte på AA, har alla bokstäver i våra liv suddats ut. Alla kort i plånboken är blanka. Våra efternamn har smulats sönder. Vi är strippade ner till en berättelse som kanske kan vara till tröst för någon av de nya, darriga, sköra syskonen i nåd som är på sitt första möte.
I receptionen på Anonyma Alkoholisters huvudkontor i USA hänger en väldigt ram direkt på väggen. Ingen tavla eller ens ett foto i. En vän till mig som var där på besök blev nyfiken och frågade vad det handlade om.
"Där ska vi sätta ett foto på den av oss som lär sig dricka måttligt".
Jag lever efter den devisen sedan 2005.
Lyckade människor inbillar sig att de inte behöver varandra. Först när vingarna knäcks och vi störtar till marken ska vi upptäcka att vi inte klarar oss utan varandra. Sorgen slår solidariskt. Den tar ingen större hänsyn. Den skär igenom alla gränser, alla klasser. Den plockar av oss allting i fallet så när vi landar eller slår i backen samlar vi ihop oss med hjälp av varandra. Det spelar inte längre någon roll vem som är vem eftersom vi är lika allihop.
Bara sorgen och katastrofen kan lära oss underkastelse. Bara sorg och katastrof kan lära oss den exakta dos ödmjukhet vi behöver för att sänka tonen i våra liv.
Minns också detta. Du är stolt och enastående, också i sorg, också i missbruket. Låt ingen, inte du själv heller, inbilla dig något annat. Du har ingenting att skämmas över. Var stolt. Men sök hjälp om du måste.
