Jag kände inte William Petzäll. Men jag känner till en del om de kedjor av mörker som höll honom fjättrad. Han var en mycket intelligent ung man, smartare än partiet han tillhörde en tid, och när han gavs lite tid åt att resonera runt undergången, runt förstörelsen, gjorde han det med en skoningslös skärpa som imponerade på mig.
Hela Sverige satt på första parkett och såg honom dö. Det är en av de värsta meningarna jag skrivit, men den är sann. Han ville dock inte dö. Han ville leva. Han gjorde allt som stod i hans makt för att berätta för oss att han ville leva. Han sökte och gick i behandling. Inte en gång, utan flera. Han var uppriktig mot sig själv och modig nog att berätta om denna djävulska sjukdom för oss, för dig som sitter i din inbillade trygghet och tror att droger och undergång är mörker i en annan värld. Men droger och ungergång är mörker i den här världen.
Det var bara delvis drogerna som tog hans liv. Lika mycket var det en blind, förstockad, hjärtlös och skoningslöst havererad drogpolitik som tog hans liv. Hade han bott i Stockholm hade han kanske levt. Han sökte till ett metadonprogram men ansågs inte vara tillräckligt eländig för att få hjälp. Hans mor, som bedrev en heroisk och säkert fruktansvärd kamp för sin sons liv, skrek så högt hon orkade, genom debattartiklar, genom säkert ett ständigt och helhjärtat engagemang.
Ingen lyssnade på henne.
Den allra minsta uns av anständighet man kan fodra i detta läge är att de människor som förvägrade William Petzäll metadonvård träder fram och ser hans mor i ögonen och ber om förlåtelse.
Det borde även jag göra. Jag kan en del om mörkret men vad gjorde jag? Jag skickade en bok om missbruk som jag skrivit, som för att berätta för honom att jag inte bryr mig om hans politiska åsikter, att jag inte bryr mig om något annat än det där mörkret, och att det går att skingra det, att det finns ljus trots allt, att det finns en väg ut ur förstörelsen, och jag tänkte ofta på honom som man kan tänka på en bror man inte visste att man hade.
Missbruk är en mycket solidarisk sjukdom. Den skär rakt igenom alla samhällslager. Den skär rakt igenom alla murar, alla försvar, all styrka, all värdighet, all mänsklighet. Den skär som en laser rakt igenom allting värdefullt och vackert. Missbruk skär rakt igenom Sverige 2012 som en kniv och vi springer runt som dårar och försöker täta till i luckorna medan det i själva verket är så att landet förblöder ur sår vi inte ser.
Jag ber om ursäkt, William. Jag var i Varberg i maj för att spela in en skiva. Jag bodde i det fina hotellet vid torget och i lokatidningen läste jag om dig och flickan som dött i ett hus i närheten och jag tänkte att jag skulle höra av mig, skicka en hälsning, komma förbi, säga hej, berätta något om hur magiskt livet kan vara när man är 24 år. Men jag gjorde inte det. Det hade säkert inte spelat någon roll. Men jag ber om ursäkt ändå. Din död får inte bli ännu en i raden av meningslös död. Din död måste vara startskottet på en debatt om hur vi handskas med ett problem och ett mörker som utan att överdriva hotar varenda en av oss. Vi lever i ett av världens modernaste länder. Vi står stolta och självgoda i vår syn på droger. Ändå kan en mor skrika sig hes och en ung man gång på gång be om hjälp utan att han får det.
William dog aldrig. Han lever vidare i varenda en av oss som kan en del om kedjorna av mörker som höll honom fjättrad.
De är han fri från nu.
Det är vi andra som sitter i dem och sjunger som tröstlösa fångar.
