I helgen demonstrerade cirka 350 personer för judars självklara rätt att bära kippa. Vänsterns slentrianmässiga avsky mot Israel hade även mig i sina klor en gång. På flera sätt blev den palestinska befrielsekampen ett enkelt alibi för alla former av solidaritet.
Gud och Bibeln brydde vi oss inte så mycket om. Israel var boven i regionen, varje gång, alltid.
Det är enkelt att leva enögt. Man stretar på och tror att man har rätt. Först när man öppnar båda ögonen, läser på och ödmjukar sig, då kompliceras tillvaron.
Det här året har vi varit lite extra stolta över två svenskar. Den ena föddes 1912 och den andra dog samma år. Författaren August Strindberg firas med all rätt för sitt fantastiska författarskap. Wallenberg hyllas också, med all rätt. Vi blir lite stolta över att ha en sådan modig hjälte i våra blågula led. Han riskerade allt för andra människors skull. Vi älskar sådant.
Alla vet att Wallenberg räddade judar i krigets slutskede. Alla vet också (även om det talas tystare om det) att Sverige skrevade för tyskarna under kriget. De allra fegaste hävdar att det var bra att vi gjorde det. Jag har alltid undrat om det är samma människor som hävdar det, som i nästa andetag hyllar Raoul Wallenberg och jag har alltid undrat om deras feghet kan anas, som en dimma, i deras ögon...
I helgen demonstrerade cirka 350 personer för judars självklara rätt att bära kippa. De demonstrerade i en stad som över hela världen blivit känd för att vara ett besvärligt ställe för judar att leva i. Det handlar om en stad där den ledande politiken vid upprepade till fällen yttrat sig på sätt som direkt stinker av unken antisemitism. Det är ett land dit Simon Wiesenthal-centret i USA, vid upprepade tillfällen, avrådit judar att åka. Det är ett land där judiska invånare upprepade gånger utsatts för daglig terror, glåpord, trakasserier och rena övergrepp.
Staden är Malmö och året är inte 1943, utan 2012.
Det allra mest beklämmande med Ilmar Reepalu (det är politikern som vid flera tillfällen skämt ut sig) är att när han väl blir arg, är det inte på sig själv, eller för att hans stad anses som otrygg för judar över hela världen, nej, han blir i stället förbannad på Simon Wiesenthal-centret. Han ber heller inte om ursäkt förrän en seg och trött partiapparat i Stockholm gnisslar i gång och beordrar honom att be om ursäkt.
Innan sossarna själva orkat bry sig om rasismen från Reepalu skickar president Obama sitt sändebud eftersom han är uppriktigt orolig över utvecklingen i Malmö. Detta gjorde han i april i år.
Reepalu fattar ingenting.
Att staden Malmö, i Wallenbergs stolta hemland Sverige, styrs av en man som uppenbarligen och vid upprepade tillfällen yttrat sig djupt kränkande om judar, är en stor skam.
Sverige har en stolt tradition av motstånd och mod. Socialdemokratin har en stolt historia av engagemang för utsatta och sårbara. Det som hänt och händer i Malmö är en skam för Sverige och det är en skam för svensk socialdemokrati.
I en senare krönika kommer jag också ta upp vilka det är som förföljer judar i Malmö och varför de gör det.
Svensk vänsters slentrianmässiga hat mot Israel är ohederligt på alla sätt. Det är inte hållbart. Det är förklädd rasism. Det är bekvämt att skylla på Israel när det i stället är alldeles klart att det är det judiska som väcker anstöt. Antisemitismen dog aldrig, och den begravdes inte heller. Den lever och har hälsan. Resultatet ser vi just nu, i Malmö.
