När vi plockar ner fotbollen och går igenom vad den egentligen betyder för oss kommer vi ner till en och samma sak. Känslor. Vi vill bli berörda. Vi vill ha spelare att älska, vi vill se lirare och lag spela matcher i vårt ställe. Många av oss som arbetar med fotboll tenderar ibland att göra matematik av upplevelsen. Vi dissekerar löpvägar och spel- system när det i själva verket bara handlar om att känna hjärtat virvla loss i bröstkorgen. Den känslan får man av att se Barcelona-Real Madrid. På något sätt är det matcher som den i går som är större än sporten själv. Spektaklet lever ett eget liv och det är okej. Det har väldigt lite med intellektet att göra, men desto mer med känslan och hjärtat.

Det är den muskeln som borde styra världen.

Man blir lycklig av att se en sådan här match domineras av Messi och Ronaldo. Ständigt dessa båda titaner.

När världen får tillträde till Spanien handlar det nästan alltid om Barcelona. Både politiskt och idrottsligt. Relativt okritiskt hyllas revolutionär självständighetsretorik, och Leo Messi målas ut som världens bästa spelare och Barcelona som världens bästa lag, oavsett om Chelsea är regerande mästare i CL så är Barcelona på något vis, undermedvetet men omisskännligt, bäst i världen. Xavi är bäst, Iniesta är bäst, Messi är bäst. Det är vad vi lär oss. Det är vad alla skriver, det är vad alla säger. Det är vad vi lär våra barn. Till slut blir hyllningarna urvattnade.

Problemet med sådana som mig, som av olika anledningar mår illa av Barcelona, är att vi får sortera vårt skitsnack i små högar och sedan tvingas vi äta det vi säger eller skriver. Barcelona ÄR ju bäst.

I går lyckades dock Real Madrid stå upp under hela matchen och det är framför allt magnifikt att se Christian Ronaldo dominera i de riktigt stora matcherna. Han har slutat kamma sig och snegla upp mot storbildsskärmen. Han har slutet gråta utan anledning. Hade jag varit en mindre blödig man hade jag sagt att Ronaldo faktiskt vuxit upp. Han har blivit man. Han står upp när han låg ner tidigare. Han grämer sig när Messi skruvar in 2-1 men minuter senare tar han en perfekt löpning och rullar enkelt in 2-2.

På flera sätt är det stort att matchen i går till stora delar handlar om Messi och Ronaldo. De båda lagens fanbärare, på gott och på ont. Båda tävlar om att vara världens bästa och båda har som jag ser det misslyckats. För att bli bäst i världen måste du göra skillnad i ett VM med ditt landslag. Det är bland annat det som skiljer Messi från en annan liten genial argentinare, Diego Maradona. Ronaldo har fortfarande gråtit mer än han har levererat i landslaget.

Han får oförtjänt mycket skit den gode Ronaldo och jag är en av dem som alltid försvarat honom. Hade han varit svensk hade vi älskat honom sönder och samman. Hans kurva såg ut att plana ut för något år sedan men nu är han den store världsspelare som avgör de allra största matcherna.

I går var det tydligt att Barcelona är mer beroende av Messi än Real är av Ronaldo. Real har Özil, Marcelo, Ramos, Casillas. I går, och inte för första gången, såg både Iniesta och Xavi mänskliga ut. Med fyra minuter kvar är det fantastiskt att se hur halva Real tar stora, starka defensiva löpningar och räddar 2-2.

Med allt detta skrivet behåller Barcelona sitt försprång mot Real Madrid.