Marcus Birro

Jag önskar jag kunde säga till dem

Publicerad

Allting som inte lyfts upp på bordet blir till troll och monster.

Allt vi går och bär på djupnar inom oss, som en skymning. När det är för långa avstånd mellan politiker och medborgare växer föraktet. Från båda sidor. Makten blir blind för folket och folket misstror alla med makt.

När kulturvärld och mediaelit tränger in sig på en enda stadsdel i huvudstaden och i sin iver att verka vidsynta i stället blir totalt skelögda, är det inte konstigt att folk, människor som du och jag, fast i andra delar av Sverige, inte känner igen sig och sina liv i de tusen platt-former som dessa begränsade människor cementerar och gör till sina.

Människors protester blir då att göra tvärtom. Om media medvetet tystar ner ett politiskt parti, eftersom detta parti går på tvärs med deras egna åsikter, kommer samma parti få tusentals fler röster i nästa val. Det är egentligen rätt enkel matematik.

Om det under decennier varit förbjudet att, också anständigt, diskutera effekterna av invandringen, kommer denna tystnad till slut att ta sig bisarra uttryck. Så fungerar människan. Det finns hundratusentals människor i det här landet som har uppfattningar om sex, aborter, om Gud, om dödshjälp, om liv, moral, om solidaritet, flyktingar, om ekonomi, om tiggare, om åldrandet, sjukvården, om feminismen, om valda delar av vänsterns förljugna tolerans, som aldrig någonsin skulle våga att lägga fram dessa åsikter på bordet i rädsla för att bli avskydda, förlöjligade, hånade, förföljda, hotade och idiotförklarade.


Jag önskar jag kunde säga till dem att deras rädsla för allt det där är överdriven. Tyvärr är den inte det.

Jag har ibland tagit i en del av frågorna jag listar ovan och jag kan skriva under på att toleransen inte sträcker sig särskilt långt när det kommer till åsikter som går på tvärs med den härskande tyckarelitens.

Det har fått till följd att även jag, som kanske borde vara stryktålig, i stället väljer att inte skriva, inte berätta, inte vittna, inte vara frimodig i en del av det jag känner och står för. Eftersom jag vet att gaphalsarna på andra sidan, som gärna dessutom applåderar sig själva och varandra och berömmer sig själva och varandra för att vara förståndiga, vidsynta och toleranta, jag vet att de kommer ägna många dygn åt att jaga mig.

De jagar inte mina tankar, känslor eller ens åsikter. De jagar mig. Det är jag, inte det jag tycker, som ska ha stryk.


Risken med denna stalinistiska hållning i opinionsfrågor är att de som skriker till sist blir sitt eget eko. De hör bara sig själva, de umgås bara med likasinnade, de läser bara varandras korrekta tidningar.

Till slut har de lyckats inbilla sig själva och varandra att deras värld är den enda världen, att deras politiskt korrekta Sverige är det rätta och enda Sverige och att Västerbron inte är 600 meter lång utan tiotusen mil lång och att alla jävlar som tycker något annat är idiotiska lantisar som ingenting begriper.

Till slut råder det åsiktsdiktatur i Sverige.


Jag har beslutat mig för två saker. Jag ska skaffa mig starkare och tuffare rustning. För jag tänker aldrig sluta skriva om det som ligger mig varmt om hjärtat, inte ens när jag vet att det jag skriver kommer väcka mobben. Dels ska jag mot bättre vetande råda andra att också fatta mod.

Vad Sverige behöver är fler röster, inte färre. Vad Sverige behöver är fler samtal förda av fler sorters människor med helt och hållet olika åsikter och helt och hållet olika hjärtan.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag