Jag tror vi behöver en ny man. Eller flera nya män snarare. Stolta, poesiläsande, bloggande, kulturintresserade män som tar med sig sin söner på fotboll i stället för att som nu tvinga in sin ölmagar bakom för trånga fotbollströjor och aspackade börjar slåss med personal och oskyldiga ombord på flygplan. Vilken oerhörd ynkedom det är att läsa om vuxna män på mellan 30- 40 år som beter sig som idioter.
Det borde vara lag på att en vuxen man ska bete sig som en vuxen man. Jag är innerligt trött på denna ständiga självdegradering, denna bärsärkagång på allt gott, värdigt, vuxet och viktigt i våra liv.
Män med utbildning, karriär, yrke, familj, bostadsrätt och pengar på banken som fort-farande känner ett sorts behov att bli apa och skråla eller slåss med andra apor på fotbollsläktare, på konferenser eller på krogen.
Är vi inte färdiga med vår ungdom? Är vi inte klara med att ligga stupfulla i fel trapp-uppgång med spya på skorna? Är vi verkligen inte klara med apstadiet? Har vi inte kommit längre? Behöver vi flykten som en sorts garanti för vår familjs trygghet. Vart ska vi? Vad är det vi flyr till? Den efterlängtade lilla lägenheten i förorten med persiennerna på trekvart och flaskorna uppradade som en hel kör av slutna sånger på disk- bänken.

Jag har fått många hjärtskärande mail sedan krönikan förra veckan. Om män som slåss för sin rätt att få vara pappa men möts av en oförstående rättvisa och cyniska kvinnor som spelar ut sina barn som vapen mot en man som faktiskt inte vill annat än att vara en god pappa för sitt barn.
Jag tänker att samhället fortfarande har långt kvar. Jag tänker att den viktigaste delen av feminismen borde vara att frigöra männen från den rent slaviska bilden av män som stora starka och tysta gorillor med motorolja på fingrarna. Den mansbilden är en förlegad ikon från förr, en sorts barlast från en tid då världen och människornas drömmar i denna värld såg så annorlunda ut.
När jag läser om dessa män och deras kamp känner jag en sorts stolthet ändå. De ger sig inte. Det är vad en pappa alltid ska göra, slåss för sin rätt till att älska sitt barn, nära, kompromisslöst.

Dagens förlorare är unga män på landsbygden. Kvinnorna flyttar in till staden, tar för sig av livet, söker sig till högre utbildning medan männen blir kvar, gnetar fram i blåsten på en övergiven gågata i helvetet med drömmen om fredagsfyllan som en hägring.
Det är inte kvinnorna som behöver slå sig fria. Det är vi män som behöver återupptäcka en ny manlighet där vänskap, känslor, värme, innerlighet och tolerans spelar den största rollen.
Vi behöver bli värdiga igen. Vi behöver fanimig växa upp, förpassa ungdomen till blixtrande kapitel i romanen vi aldrig skrev, men vi ska inte försöka återuppleva den där ungdomen varje helg på närmaste sportbar. Där är vi degraderade. Där är vi det lägsta vi kan vara. Vi kan bättre. Oändligt mycket bättre.

Jag tänker lära min son att manlighet är poesi, tårar, rädslor och tolerans. Manlighet är en ny blomma som skjuter upp lite här och var. Närvaro, godhet och innerlighet är vad som göder en sådan blomma. Det vore en stor skam om vi gått på bluffen om att vi inte kan bättre. Vi kan bättre. Vi är stolta fäder med vårt förflutna som en medalj och vi viker inte ner blicken. Vi viker inte ner blicken! För vi är de nya männen i en gammal och trött värld.